SANNAS RUM

Ja, ni får helt enkelt få mer utav mig när jag är klar med:
- solen
- kokosoljan
- lunchen
- Diana-biografin

etcetra etcetra.
Matte ska köra mig hem alldeles strax, också ska jag lägga mig ute på verandan. Alternativt gå ner till sjön. Dock kryllar det alltid av små människor där nere, varför har vi ingen sjö nära oss där vuxna graciöst kan dyka i vattnet och sedan gå upp och sola utan att en 2-åring skriker en i örat, en 10-åring gör kanonen så att det skvalpar upp på bryggan, en mamma skriker på sina ungar och alla fiskmåsar försöker äta upp fikat.

En sån sjö vill jag ha nära mig. Visserligen är det ganska mysigt när det är mycket folk.
Puss på er.

p.s Jag hade en superkväll igår, det var så himla mysigt. Jag lekte med min sjuåriga svägerska på studsmattan. d.s

Det har ju varit en helt outstanding dag utomhus, så jag tycker inte ni kan klandra mig för att vara inaktiv idag. Jag har varit i Hammarkullen större delen av dagen, där de har den årliga karnevalen. Det var helt packat med människor - helt galet! Åt supergod lunch, målade en massa barn till tigrar, lejon, katter och fjärilar! Det var jätteroligt, men värmen tog kål på mig så jag åkte hem vid fyratiden.

Nu är jag påväg hem till Mattias, vi ska förhoppningsvis avnjuta ännu en kväll ute i kvällssolen med tända ljus och varsin filt. Det är något av det bästa som finns, har jag kommit fram till.

I'll be back tomorrow, efter att jag har njutit av den dagen också!
Puss på er!

You'll be the prince, and I'll be the princess.
♥ ♥

Nej, hörrni jag är inte jättepigg på att blogga just nu.
I förmiddags upptäckte jag en tjej som hade kopierat bilderna jag har på "om mig" och även listorna som  jag har där. Allt här på bloggen har jag gjort själv i Photoshop, alla listor och allting har jag kommit på själv, om inte annat står. Jag länkar alltid! Men så ser jag att den här tjejen inte bara har kopierat texten utan även bilderna i det inlägget. Jag blev jättebesviken och skrev till henne att jag tyckte det var dålig stil, samt att jag gör allt själv och att hon fick ta bort det.
Hade hon frågat mig först hade jag kanske sagt ja, eller så kanske jag hade satt mig och gjort egna bilder till henne som hon kunde använda. Till svar får jag en dryg kommentar, som antyder att det är jag som har gjort fel:

Jasså, lugnt jag ska ta bort! men folk brukar vela dela med sig av en sådan liten sak, så ehm. lite onödigt bara.. shit asså, men aja lugnt. Ha de så bra ,

Vaddå folk brukar "vilja dela med ig av en sådan liten sak"? Jag kan inte förstå hur folk kan vilja dela med sig av saker de inte ens vet om att de delar med sig av! Som sagt - hon sa inte ens det till mig, och antagligen har hon aldrig bett om lov till någon annan heller! Och "ehm... lite onödigt bara", vaddå onödigt. Hur har hon mage att bestämma vad som är onödigt?!
Jag satt med min nuvarande design i 8 (!!!) timmar häromdagen. Det är min fritid. Jag gör det inte för att folk ska kopiera det jag gör. Det är helt, helt, helt fel!

Tycker främst synd om den här tjejen som själv inte verkar förstå att det är hon som har felat!
Nu ska jag sätta mig ute i kvällssolen och ta ett glas vin för att lugna ner mig lite. Jag är jättebesviken och upprörd över hur hon kan skriva så tillbaka till mig när det är hon som har gjort fel!

Det blir en lite tråkig outfit idag, jag ska nämligen iväg och jobba för VD-sektreteraren på Inter Sport, och enligt min mamma måste man ha följande: Ej urringat, riktiga skor som det inte är hål i, heller inte jeans med hål i, inte för mycket smink, absolut inte avskavt nagellack (ska bort), gärna glasögonen, ett glatt leende och vara effektiv. Jag känner pressen smyga sig inpå. Kvinnan har makt, hon är VD-sekreterare och kan antagligen sitt jobb bra. Dessutom är hon typ 60 år, så det blir till att inte skratta, inte öppna munnen för mycket och visa vad jag har i tungan...
Men såhär ser jag i alla fall ut. Effektiv är min starka sida tror jag.

Okej, idag lovade jag ju att visa hur man gör rundade kanter, efter Emmas request.
Så here we go!

Börja med att markera det du vill ha med rundade kanter. Du kommer märka att du inte kan ta ända ut i kanterna, för då fungerar inte denna metod. Så markera lite innanför, bara så att det inte är precis utmed kanten.



Sedan trycker du på Markera > Ändra > Utjämna.



Då kommer en ny ruta upp. I den väljer du hur mycket du vill att det ska vara rundat. Detta är en väldigt stor bild jag visar på (2000x3008 pixlar) och då brukar jag ta ungefär 60 pixlar. Men som sagt - testa dig fram. Blir det för mycket, tryck på ångra. Blir det för litet; gör om det men med högre pixlar.



Sedan är det bara att flytta över bilden till ett nytt lager. Antingen kan du göra det genom att trycka på ctrl+c sedan ta Fil > Nytt, eller så kan du trycka här för att se ett annat sätt.

Om något ser konstigt ut här på bloggen, så får ni trycka på F5!
Jag har nämligen gjort en ny design, och jag är riktigt nöjd, den blev bra!

Det är även därför jag varit så inaktiv de senaste timmarna. But that's life. Kul att så många har hittat hit till bloggen idag i alla fall! Nu bör jag gå och lägga mig - är helt slut.
Dagens Photoshoptips uteblir idag, med tanke på att det kom tre stycken igår. Men imorgon lär jag er hur man gör rundade kanter!

 "Man vet än idag inte hur många offer som Stalins skräckvälde skördade. Under en period på knappt 30 år regerade Josef Stalin i Sovjetunionen med ett socialistiskt tänkande. Det var en mörk period, och forskare är överens om att minst 10 miljoner människor fallit offer för den onaturliga döden under Stalins styre.
   Men hur lyckades en enda mans politik och synsätt skörda så många liv?
Och kan Stalins tid vid makten på något sätt påverka oss idag?

 Skräckvälde. Terror. Förtryck. Tre ord som kan sammanfatta de knappa 30 år då Josef Stalin var ledare för Sovjetunionen.
1936 startade han den stora utrensningen - ett justitiemord som doldes bakom en rättegång som troddes vara korrekt. Det var Stalins före detta bundsförvanter Kamenev och Zinovjev som skulle "ställas inför rätta". Under tortyr bekände dessa män att de sysslade med kontrarevolutionär verksamhet. I Stalins ögon fanns inga vänner, bara fiender. 

   I takt med att Stalins bild av verkligheten blev allt mer suddig trappades även terrorn mot folket upp. Fiender fanns inte bara inom landets gränser utan även utanför - och Stalin propagerade ofta och gärna om detta. Säkerhetspolisen rensade sedan ut dem som Stalin ansåg vara just fiender, det kunde vara oskyldiga civila, militärer och partimedlemmar.

   Josef Stalin satte skräck i de sovjetiska medborgarna. Då fiender kunde finnas var som helst kunde de även vara vem som helst! Det fanns inte en enda människa som gick säker, även Stalin kände sig hotad, men av andra skäl. Så som att många ogillade hans politik och styrsätt. Han lät avrätta vänner, medarbetare och medskyldiga till massmordens familjemedlemmar.

Stalin brukade själv underteckna dödsdomar, och han införde att vartenda brott skulle kunna leda till dödsstraff för alla över tolv år. Låter detta verkligt? Nej, det gör det inte.
Det är nog därför vi har svårt att ta åt oss hur det var i Sovjetunionen under denna tid. Idag skulle detta inte vara accepterat, och man kan fråga sig hur allt detta kunde fortgå fram till Stalins död 1953 - trots att Förenta Nationerna hade skapats och de kungjort deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Till deras försvar skulle man väl kunna säga att stor del av Stalins skräckvälde ägde rum samtidigt som Adolf Hitler hade makten i Tyskland.

  

Samtidigt kan man fråga sig varför inte den sovjetiska utrensningen med minst 10 miljoner offer inte är lika uppmärksammad som den etniska utrensningen i Nazityskland, där cirka 6 miljoner judar avrättades. Svaret på detta kan vara att Nazityskland inte bara utförde Förintelsen utan även skapade ett världskrig. Det är dock, för min del, oklart hur detta inte kan vara klassat som en händelse av samma värde. Enligt min åsikt borde man lära ut mer om hur vänsterextremister, inte bara extremer från höger, har skapat misär och död i form av tortyr och avrättningar i världen. Just nu tycker jag att man, i till exempel ämnet historia, lägger för mycket energi på andra världskriget och antisemitismen som skapats av den extrema högern, när den extrema vänstern är minst lika viktig i ett historiskt perspektiv. Jag tror även att man inte, som ungdom, förstår vad det innebär att vara vänsterextremist på samma sätt som man förstår hur det är att vara nazist."

~ Sanna Preifelt

We are each of us angels with only one wing, and we can only fly by embracing one another.
~ Luciano de Crescenzo

Åh, jag har haft en toppendag. Åkte in till stan och mötte upp Linda, som hade köpt sjukt snygga skor! Vi gick runt lite, hon skulle köpa en klänning, vilket hon gjorde - supersöt. Sedan gick vi bort till valstugorna, hälsade lite där, och sist men inte minst satte vi oss och åt på Capuccino på Kungsportsplatsen. Vi åt maten ute och efterrätten inne. Det var supermysigt och vi hade riktigt roliga samtalsämnen! Puss på Linda!

Lerum Gossip. Slutar det som för Partille?
Eller vad är det här för nåt, egentligen?

Jag funderar.
Har någon som startar sådana här bloggar ens läst/sett Gossip Girl? Det verkar inte så, för alla dessa sidor handlar om att smutskasta människor. Vilket det inte görs i Gossip Girl, och om det görs är det sällan. Hon är bara en förmedlare - en person som förmedlar skvaller. Inte skapar/överdriver skvaller. Hon kallar inte folk för fitta, och hon är sofistikerad. Hon gör det på ett sätt som gör att människor inte är arga på henne, utan på varandra.
Sidor som de här är inte till för att människor ska mista sin självkänsla. Varför ska de vara så himla elaka? De är sjukt, jävla onödigt. Nej - ska ni ha sidor som den här, då tycker jag minsann att ni får se till att sluta få människor att bli självmordsbenägna!
Annars kan det minsann vara!

How do you do it?
Make me feel like I do.
How do you do it?
It's better than I ever knew.

Meet me in outer space.
I will hold you close, if you're afraid of heights.
I need you to see this place,
it might be the only way that I can show you how it feels to be inside of you.
It feels to be inside of you.

Nu åker jag in till stan för att träffa Linda och äta middag ute med henne, och sedan ska hon väl shoppa också, för hennes fetinglön har kommit (jag är grön i ansiktet av avundsjuka - jag ser en photoshopbild framför mig...)
Sedan blir det hem och skriva klart en analys av Norah Jones vackra låt Not too late.



 

Äntligen.
Äntligen.
Äntligen.

Det är ungefär det enda jag kan säga nu.
Jag gjorde precis mitt slutprov i spanska. Och jag hoppas att jag får VG, för G satte jag nog.
Men vad är det som är äntligen? Jo, det var ju slutprovet. Aldrig mera spanska. Om jag själv inte vill. Åh, lycka. 

Okej, detta är ett ganska meningslöst kunnande - men vad är egentligen meningsfullt kunande? Allt är ju roligt att kunna, tycker i alla fall jag!

Sannas rum.
Mitt rum.
"Hej och välkomna till mitt rum".
Vad finns i mitt rum?
Ett skrivbord.
Ett sminkbord.
En klädställning
Hyllor.
Fönster.
Säng.

Och en garderob.
Sannas garderob.
Snart får Sannas rum ett komplement/tillägg/komplettering - Sannas garderob.

Ja, här ser ni dagens outfit. Jag tycker om den.
Det bästa av allt är den härliga koftan - och om ni tänker på rubriken, vems kofta kan det vara? Helrätt - det är Mattes kofta. Jag lyckades få med mig den hem igår, vilket var jätteplanerat (jag såg outfiten framför mig); vi låg i soffan, han tog av sig tröjan och jag tog på mig dem med ett svepskäl - jag fryser. 1-0 till Sanna.
När vi sedan ska gå till tåget så frågar han om jag har med mig hans kofta, vilket jag sa att jag hade, för han hoppade över sin jacka. Och när vi väl går på tåget träffar han en gammal gymnasiekompis (som enligt honom kräver mycket uppmärksamhet), så jag kan utan problem smita av på Lerums station och fortfarande ha på mig koftan, utan att han kom att tänka på det. Yay me! (Det står ungefär 10-0 till mig nu!)

Emma ville att jag skulle visa hur man gör memory-kollage som jag så fint kallar dem. De ser ut såhär:



Jag tycker att det är lättast att göra sådant här genom att göra varje bild lika stor som man vill att den ska vara i kollaget.
Så säg att jag vill att varje bild i mitt kollage ska vara 150x150 pixlar - ja, men då gör jag om varje bild så att den är det. Jag öppnar alltså mina bilder i Photoshop, trycker på Fil > Nytt och gör ett nytt dokument som är 150x150 pixlar.
Sedan flyttar jag över (för att se hur man flyttar över, klicka här) och omformar (ctrl+t / redigera>omforma fritt) den så att den stämmer in på 150x150 pixlar.

Åh vad det är härligt att shoppa, jag älskar, älskar, älskar att göra det! Big time. Jag hade verkligen glömt av känslan (jag var ju trots allt lite shoppinggalen förut... kanske att det börjar komma tillbaka?) av att få dra kortet, eller lämna fram legget i kassan tillsammans med kortet. Åh. Att få en påse i gengäld. Underbart, I love it. Bara plocka på sig det man vill ha. Herregud vad jag älskar det. Jag känner mig lite sjuk faktiskt. Yr. Galet vad jag älskar att shoppa. Mer av det! (Vilket det lär bli, snart åker jag till London och jag har ett par skor jag ska ringa runt i hela Göteborg och leta efter imorgon, plus en fin blus som jag har hittat!)

Det här fick jag i alla fall med mig hem idag:

Jag var ju inne i stan med Linda igår, och då fick jag med mig de här två klänningarna hem:

Idag ska jag lära er hur man gör egna penslar.
Men kurs ett i pensel-kursen är detta tips. Så läs det först!

Varför är detta roligt att kunna?
Jo, därför att jag antagligen tänker lägga ut lite av de penslar som jag har, och om ni kan göra egna penslar så kan ni bara kopiera dem som en bild och göra om dem till penslar. På så sätt kan ni göra exakt som jag gör i tipsen om jag använder mig av penslar. Ballt va?

Ah, okej. Nu lägger jag ut tre bilder här på penslar som jag tänkte att ni kunde få av mig. Jag älskar dessa penslar.
OBS! Jag har inte gjort dessa penslar, cred till de som har!

Åh, jag har verkligen haft en toppendag!
Jag åkte in till stan och mötte upp Linda, så gick vi och kollade i massa affärer, fikade och hjälpte Folkpartiet lite i deras valstuga på Kungsportsplatsen, vilket var riktigt roligt. Vi socialiserade oss med MUF, PP och KD, bland annat.

Jag köpte i alla fall två nya klänningar, och imorgon ska jag köpa en tredje (den blåa från inlägget nedan) som jag har lagt undan. Toppen. Jag är superlycklig, det har verkligen varit en underbar dag.
Inte nog med det så såg jag precis sista avsnittet av Gossip Girl - och för er som inte har sett det; den dagen ni ser det kommer ni också ha en underbart bra dag och vara hur lyckliga som helst!

Sist men inte minst - nu är jag hemma hos Matte, och vi ska snart äta. Kristoffer står och gör goda kycklingrullar med ost inuti - jag läängtar. Är superhungrig. Ikväll blir det nog glass och Riesen för min del, analysera Gossip Girl med Frida. Yay.
Bilder på mina inköp får ni imorgon!

Jag har kollat runt lite på olika bloggar, och upptäckte en ny trend. Både Ellen och Sebastian använder detta lite här och var.
Nämligen färsplashet.

Tredje "dagens..." idag! YAY.  Haha

Okej, jag fick en chock igår när jag la mig och kollade på det sista avsnittet av Desperate Housewives för denna säsong.Det slutade nämligen väldigt spännande, eller med en stor, stor, stor fråga! Hur kan de lägga av utan att jag har fått veta vad som händer? Det är helt absurt, hur tror de att jag ska överleva?
Jag kommer inte göra det.

Och det finns inte ens ett air-date (ett sändningsdatum) för nästa säsong. Så det blir till att vänta, vänta, vänta! Förra året när fjärde säsongen var slut och jag trodde att det var slut för gott var jag tvungen att gå in och googla på spoilers (det berättas vad som ska hända) för att jag var så nyfiken och för att jag skulle bli övertygad om att det verkligen skulle komma en ny säsong.

Jag är lite smått förstörd nu. Men vi kan säga såhär:
- Jag hoppas att Mike gjorde rätt val.
- Jag hoppas att Lynette och Tom överväger att inte göra det (är de katoliker by the way?)
- Jag hoppas att Susan mår bra.
- Jag hoppas att Gaby blir lite snällare mot Anna.
- Jag hoppas att Bree kan ta sig ur det.

Det var bättre förr.
Är inte det var alla människor säger? Speciellt de äldre?
Allt var alltid bättre förut. Alla är rädda för förändringar.

Ha respekt för de äldre.
Ja, jag har respekt för de äldre. Om de har respekt för mig.

För det är något som är väldigt konstigt - dessa äldre förväntar sig då att vi ska respektera dem till en sådan gräns som kan kännas onaturligt för oss yngre. Får vi samma respekt i gengäld? Sällan.
Och det även det är konstigt. Varför är det det?
Jo, därför att alla människor känner nog innerst inne att alla har ett lika värde. Om så inte på grund av hudfärgen (vissa tycker ju uppenbarligen att hudfärgen spelar roll i debatten om människovärde) så till ålder. En 12-åring är lika mycket värd som en 30-åring. Dör ett barn, eller dör en medelåldersman - big deal, det är ett liv. Spelar ingen roll vilken ålder det handlar om.

Då är det väldigt konstigt att dessa äldre förväntar sig att de kan bete sig hur som helst mot yngre, gorma på dem, kommentera deras utseende och rentav kränka dem med elaka kommentarer. Samtidigt får de yngre knappt tilltala äldre. Allt vi yngre gör är ofta fel. Hur vi än ser ut så är vi fula och hemska.
Jag kan ta att de tycker att det var bättre förr, för jag tycker ofta samma sak, om man nu kan kalla tidigare epoker i mitt liv för "förr". Jag kommer onekligen tycka att denna tid som jag har just nu i LUF kommer att vara den bästa. När sedan alla går vidare, flyttar, hamnar högre upp i hierarkin eller går ur förbundet, så kommer jag se tillbaka på den tid som utspelas just nu med glädje och tycka att det var den bästa. Det kommer inte bli "lika kul" när det kommer massa nytt. Och jag erkänner det, att jag kommer antagligen att sakna den första tiden när allt kändes mer "original".
Jag kommer alltid tycka att Blondinbellas blogg var bättre förr.
Jag kommer alltid tycka att det var lättare när man var liten, utan bekymmer.
Jag kommer nog alltid tycka att Desperate Housewives var bättre i den andra säsongen.

Men jag tänker inte sjunka ner till den gräns då jag sitter och predikar om hur bättre allt var när man var ung, hur mycket bättre allt var förr. För jag tror starkt på att livet är som bäst ju mer man har upplevt, och ju fler misstag man har lärt sig utav. Jag tänker inte sitta bitter och klaga på ungdomar när jag blir äldre, för jag ska bannemig tänka på hur det var att själv vara ung och få höra att "sådär gjorde man minsann inte när jag var ung". Aldrig.

Idag ska ni få lära er hur man gör en rund bild och även hur man gör rundade kanter på sin bild. De hör ihop lite tycker jag, så därför får ni två tips idag inbakat till ett! Hoppas att ni ska ha nytta av det.

I dagens läge finns det fyra betyg, som vi alla vet - IG, G, VG och MVG.
För att nå upp till G så finns det en hel del saker du ska kunna i ett visst ämne, det blir högre krav, men färre vid Väl Godkänd, och ännu högre vid Mycket Väl Godkänd, men också där färre. Självklart ingår alla mål för Godkänd även i de högre betygen, men du har även ett färre antala mål som du ska nå upp till. Godkänt är alltså ett väldigt brett betyg, det är skillnad på G- och G+. Samma med VG, det är också kanska brett. En person som uppnår VG- har antagligen bara varit lite bättre än G, medan den personen som uppnåt VG+ ligger på gränsen till ett MVG, vilket är ganska stor skillnad.

Därför tycker jag att vi måste förändra betygsskalan, helst till en skala med bokstäver, som A/A+/A- & B/B+/B- etc. På så sätt kommer det bli lättare för lärare att sätta betyg, för det kommer finnas mer att välja på. Når man upp till just det målet så får man ett visst betyg och når man upp till nästa betyg så ja - då får man ett högre betyg. Inte som nu, att det är ytterligare 10 mål man måste nå för att få klättra ett steg upp på stegen. Det känns ofta hopplöst, det känns ofta jobbigt.

Ett annat problem med dagens betygsskala är dessa + och - som egentligen inte ens finns med i skalan. Det är bara något lärarna sätter ut, men inget som sedan syns i våra betyg. Är det rätt? Det är bara för att det ska bli lite lättare för dem, så att inte den där personen med VG- får ett Godkänt istället. Är det för att vara snäll?

Jag minns en lärare jag hade i högstadiet som satte G - - - - på en kille efter ett spanskprov. Är inte det ungefär detsamma som Icke Godkänd? Det tycker i vilket fall jag. Och så många lärare man hör talas om som inte vill sätta icke godkänd på sina elever. Vad är egentligen det?
Hade vi istället haft en skala med fler steg, en trappa med flera steg, så hade läraren inte behövt sätta sådana definitva betyg och vi hade vetat precis vilket betyg vi hade nått upp till.

Då var vi igång igen.
Det är måndag - det är nya möjligheter, ny vecka och det betyder ju att jag borde börja med något nytt. Men jag tar istället upp något gammalt - nämligen Dagens Photoshoptips.
Jag tänkte bara säga att jag uppskattar jättemycket ifall ni säger till om det är något som ni vill lära er i Photoshop, går bra att kommentera det isåfall. Så får jag lite inspiration!

Idag kör vi i vilket fall på det här:

Det får bli ett litet vad-har-jag-gjort-idag-inlägg innan jag beger mig neråt i huset för att plugga körkortsteori.
Jag vaknade upp hos världens bästa Mattias, klädde på mig och åkte till stan där jag träffade på sötaste Linda på Gustav Adolfs Torg. Vi satt där en stund, småpratade lite, och sedan kom resten av gänget som skulle vara med i manifestationen för LUF. Det var alltså IDAHO-dagen idag, vilket är en dag som firas runtom i världen och IDAHO står för International Day Against HOmophobia.


Vi stod på torget en stund, sedan gick vi upp till Avenyn i ett manifestationståg. Det var lite obehagligt att ha ett radikalt parti bakom oss som hela tiden skrek att homofobi och kapitalismen snart var förbi. Lite jobbigt att kapitalismen betraktas gå hand i hand med homofobi.
Hur som helst - sedan var det dags för en del tal, Niklas höll ett. Som var jättebra! Och sedan gick vi ner till expen, jag och Camilla begav oss till Jup's och inhandlade varsin kycklingssallad med pesto och tomat-/basilikasås. Supergott. Efter det åkte vi - Camilla, Linda och jag - oss till Olivedalsgatan där vi började affischera Järntorget med EP-valsaffischer för Folkpartiet. Det var en superdag - jag hade jätteroligt med jättebra sällskap!

... att få andra människor att känna sig otillräckliga och bortglömda.

Vad händer idag?
Jo, hela veckan har det ju varit HBT-festivalen i Göteborg, och idag är det en dag som kallas IDAHO vilket står för International Day Against HOmophobia. Så idag blir det till att träffa alla älskade luffare igen. Eller inte alla - men en hel del.

Så jag tänkte bara informera er om det - I'll be back tonight!

Ja, efter gårdagens bakslag tyckte Linnéa att det enda rätta var att vi begav oss till Keybar på Weekends Girlicious. Men först stack vi till PC - jag i en ganska somrig outfit, nämligen jeansjacka, vit tunika och svarta leggings. Lite som den här nedanför fast utan sjal och med mina höga klackar. Jag tog tyvärr ingen outfitbild.
Först på PC så förkrökade vi en väldigt kort stund innan vi begav oss till Mc Donald's - det har blivit en grej för oss - MCD både före och efter. Sedan åkte vi till Valand där vi mötte upp Petra, Ida och Alexandra och gick in och satte oss på Keybar. Vi tog det ganska lugnt, blev en hel del tjejsnack och lite senare en cosmo och en cider för min del. Vi dansade, jag träffade en tjej som jag gick i samma klass som när jag bodde i Kullavik, och bara hade allmänt roligt. Vi fick såklart varsin goodiebag också med lite smått och gott i.
De andra tjejerna drog på efterfest efteråt, men jag var trött och hade skoskav (det tog 40 minuter att gå hem, fick varva det kalla blöta gräset med den hårda asfalten. F Y I - det brukar ta 7 minuter att gå hem). Så när jag kom hem kröp jag ner under täcket och somnade direkt, bredvid en snarkande (medvetslös?) pojkvän.

♥

Jag kom hem från skolan, la mig på golvet och grät. Matten gick åt helvete, spanskan gick åt helvete. Allt går åt helvete helt enkelt. Universitetet känns långt borta nu. Det lär bli en högskola långt ute i ingenstans. Dit ingen söker, så att jag har chans att komma in.

Vad händer? Jo, Linnéa, världens bästa Linnéa, muntrar upp mig. Så nu ska jag inte alls ta det lugnt ikväll, utan jag ska vara med henne, och det känns bra. Och självklart ska jag sova över hos världens bästa pojkvän, if he'll let me.

När man börjar intressera sig för glas och poslin istället för kläder måste man väl ändå få lite vuxenpoäng?
Det tycker faktiskt jag! Jag längtar till min student av tre anledningar:


Jag kommer ju att bli hyfsat fri, fram tills jag börjar läsa igen. Plus att det är ingen mer skola, bort från allt det gamla och det blir in med det nya.


Och då vill jag nog ha en hel del glas och porslin, för hur ball är det inte att kunna plocka fram snygga cocktail-glas när man ska ha lite party?



Kanske inte i plural, utan snarare singular - möjliheten att kunna flytta hemifrpn. Jag vet att jag egentligen har den möjligheten nu också... Fast ändå inte. För det är skola, både på skoltid och påfritiden - hur ska jag hinna med att jobba så mycket så att jag har råd att betala hyra?



Mina föräldrar brukar ofta tjata om att jag är värd dessa så kallade vuxenpoäng när jag gör något moget. Jag antar att mina poäng just nu ligger i botten, i och med måndagens revolutionära händelse.
Jag får se till att jobba upp allt igen. Det är faktiskt så att jag har gjort en lista med mål, hur jag vill vara mot min familj. Det är inget jag vill dela med mig av här, men jag vill att de ska se mina positiva sidor mer. Som jag skrev tidigare så tror jag att min mamma är rädd att jag håller på att transofrmeras till en alkoholiserad uteliggare, men så är det ju verkligen inte. Och det vill jag bevisa.

Ja, hörrni. Hur kommer det sig egentligen att jag inte uppdaterar så ofta som jag hade velat? Jag tänkte skriva ett superlångt inlägg om det nu, eller snarare, för att ni ska få en överblick - rada upp vad det är jag sysslar med som gör att bloggen hamnar lite i skymundan då och då! Vad händer helt enkelt i mitt liv just nu?


Snart är det EU-val, och är man politiskt aktiv som jag är, så är man även "tvungen" (det är fel ord, men man gör saker trots att man kanske inte har tid med dem för att de är så roliga). Vad gör då jag? Jo, jag hjälper en förhoppningsvis framtida EU-parlamentariker med hennes hemsida. Detta tar ganska mycket tid. Ni hittar förresten hemsidan här.

Är man nykär så är man. Helt enkelt. Och jag är nykär. Så det blir en hel del umgänge med min pojkvän.

Jag hoppas så innerligt på att jag ska få mitt körkort snart. Men det är ju inget man får i Cornflakes-paketet, så man får lägga manken till ganska mycket. Köra en hel del och plugga en hel del. Just nu pluggar jag mest, ska plugga som en dåre fram till nästa lektion, som är på måndag morgon.

Mitt älskade LUF. Tyvärr har Amanda gått ur, så nu är min uppgift att tillsätta någon ny på posten som vice ordförande i klubben. Och det händer även en hel del annat - det blir kampanjande nu för Europaparlamentsvalet, som jag skrev tidigare. Dessutom är det enormt roligt att bara umgås med alla!

Ja, nu med tanke på att jag har piercat mig - för det har antagligen inte en människa missat, jag tjatar ju om det hela tiden - så låter det som att jag har en påse marschmallows i min munnär jag pratar. Och det är ganska så jobbigt, min mun går ju i ett i vanliga fall. Nu blir det en del mm:ande och en del korta svar. Jag hatar att inte kunna prata!

Och om man inte kan prata - nej, då kan man knappt äta. Jag har ätit/druckit ungefär 2 dl soppa och 1 liter drickyoghurt sedan i måndags. Känns väl sådär, och jag är konstant sugen på mat. Men det gör så in i himmelen ont när jag äter, så jag avstår faktiskt hellre än upplever den smärtan.
 
Och att inte få i sig någon energi bidrar självklart till att jag är supertrött (jag ska faktiskt gå och lägga mig snart).

När man prioriterar så som jag gör - skolan ena veckan, serier nästa, bloggen nästa... Då blir det lätt att något hamnar i lä. Och de senaste veckorna har det blivit serie-tittandet för min del. Så jag har en del att ta ikapp. Tänkte leta upp minneskortet till mitt PSP och lägga mig i ett varmt bad och titta faktiskt!

När det är fyra veckor kvar i skolan tycker lärarna att det är extra roligt att ge eleverna extra mycket att göra:
- Spanskaprov
- Engelska bokrecension
- Psykologiprov
- Naturkunskapsprov
- Essäskrivande
På tre veckor tycker i alla fall jag att det är ganska mycket. Och utöver det här så är det ju såklart läxor också; spanskaläxor, historialäxa, svenskaläxor...

du verkar ha förändrats en del du...
har du en ny kille eller fattar ja fel ?


Wow-how. Vet inte riktigt hur jag ska tolka detta.
Nej, jag har inte förändrats ett dugg, har funderat på den här piercingen i ett antal månader, och vetat hur reaktionen lär bli - att jag har förändrats. Men nej, jag har inte förändrats överhuvud taget, jag är samma gamla Sanna som jag alltid har varit. Att jag har en piercing i tungan är bara en del av mig numera, en del av den Sanna som alltid har funnits. Piercing eller ej.
Angående om jag har ny pojkvän - jag vet inte riktigt om jag ska tolka det som att det är han som har fått mig att bli så som jag är nu - den Sanna ni beskriver som förändrad. Det är nämligen så att det finns ingen gammal Sanna, och det finns inget ny Sanna. Det är den vanliga Sanna som vill leva ut sina vanliga sidor. Dock de sidor som ni inte har sett än. I bloggen kanske jag förskönar mig själv, jag vet inte - men jag vill fortfarande ha fonduekvällar med tjejerna, jag kollar fortfarande på Gossip Girl och Desperate Housewives, rosa är fortfarande min favoritfärg, jag vill inte lämna mitt hus utan smink - eller vad som nu bekräftar att jag är samma person som alltid.
Så ja, jag har ny pojkvän, men nej, han har inte fått mig att "förändras" om det är det ni undrar! Mattias tycker visserligen att det är snygg med piercing, och det gjorde inte Ludde vad jag vet.
En sak till: det känns lite konstigt att folk som jag inte känner kan hålla reda på huruvida jag förändras eller inte, när de inte ens känner mig, vet hur jag är och vem jag är. Det är skillnad på att sitta bakom en skärm och på att vara ute i livet.
Och en sak till - jag ska tatuera mig, så att inte det kommer som en chock också!

Jag sitter här och kollar lite på piercings som skulle kunna passa mig. Jag vill ju helst ha något glittrigt eller rosa, men inte sådär plastigt. Så har jag hittat en jättebra engelsk hemsida. Frågan är om man vågar beställa därifrån med tanke på att man inte riktigt vet vad det är för ställe - det kanske inte är bra grejer. However. Ett kollage med de finaste enligt mig!

En fråga vi alla någon gång ställer oss: vem är jag?
Och nu har jag fått höra otaliga gånger att "det är inte du". Att ha piercad tunga det vill säga.
Så jag vill skapa lite klarhet i det hela:
Jag tror bara det finns en enda person, förutom min familj, som känner mig utan och innan och det är Anna, min bästa vän Anna. Så om man bortser från mina föräldrar, som antagligen inte heller känner mig till 100 %, så är Anna den person som känner mig bäst. Även om vi inte ses så ofta så vet jag att hon kan mig.

Anna är även i princip den enda människa som reagerade positivt. Jag får väl inte dra alla över en kam, alla var inte negativa. Men nästan alla har sagt att det är inte jag. Det är helt enkelt inte jag. Anna reagerade med följande ord:

jag tycker att det är ascoolt :D
skitfräckt!! :D äre verkligen sant??
det är hur snyggt som helst ju. varför är du så ball? :D

Saken är den - kära människor - att jag vet inte ens själv vem jag är. Jag har ingen speciell stil, jag klär mig i det jag tycker är snyggt. Jag följer inga trender utan tar helt enkelt på mig vad jag tycker är fint. Därför blir det lite konstigt när folk som inte ens känner mig dömer mig och säger att det är inte min stil att ha en tungpiercing när jag inte ens själv vet vad min stil är och jag vet inte själv vem jag är. Jag försöker hitta mig själv, och det här är en del i det sökandet. Det är något jag vill göra, det är något jag vill ha.
Då är det inte superskoj att få höra av personer man trodde var nära att det är fult. Citat "Det är fult". Det blir man inte jätteglad över. Jag bryr mig inte om att min mamma säger så, för jag visste redan att hon tyckte det. Men när vänner, eller människor som man trodde var vänner, säger så så skär det riktigt i hjärtat.
Jag respekterar att vissa människor inte tycker att en piercing i tungan är snyggt. Men att ifrågasätta mig och försöka sätta mig på plats, som vissa människor tenderar att göra, är inte riktigt schysst.
"Varför har du gjort den?!"
"Det är fult."
"Det är inte du."
"Varför ska du ha den om du inte vill sträcka ut tungan hela tiden?"

Så - vem är jag?
Jag har ingen aning om vem jag är. Jag kanske kommer fram till det en dag.
Det enda jag vet är att jag är mig själv. Jag tänker inte ha ångest för att jag ska vara "Sanna" för min omgivning.
Jag vill vara Sanna för mig själv. Vilket jag tycker att alla ska acceptera.

Jag tänkte berätta lite för er om min piercing, så att jag kan få sitta tyst fram tills att smärta och svullnad har lagt sig. Jag tänker alltså hänvisa alla som frågar mig något om piercingen jag gjorde igår hit till bloggen:

Gjorde det ont?
Jag har tydligen en kort tunga, eller en kort "sträng" under tungan. Därför tog det väldigt lång tid innan han som skulle pierca mig fick tag i min tunga, och även lång tid innan jag fattade att jag inte kunde dra in den hela tiden. Han tog tag i min tunga med en tång, som påminde lite om en grilltång om ni har sett en sådan, fast mindre. Denna tång drog även i "strängen" och därmed gjorde det fasligt ont. Själva piercingen, när han tryckte kanylen genom tungan kändes knappt.
Vad sa din mamma? Och din pappa?
Min mamma blev väldigt besviken på mig, för hon tycker inte att piercingar är fina. Jag försökte få henne att se det från den ljusa sidan - jag var i alla fall ärlig och berättade det. Nu skrattar hon ganska mycket åt mig, för jag kan knappt prata. Jag förstår om hon känner sig oroad då jag de senaste månaderna har förändrats en del i hennes ögon; jag är ute mer, jag går på fler fester och jag dricker mer alkohol. När jag var ihop med min gamla pojkvän var det främst hemmakvällar med film och godis som gällde. Vi hade ett liv tillsammans, med min nuvarande pojkvän har vi ett liv tillsammans men också varsina liv. Jag kan förstå att hon tycker att en piercing är ytterligare ett tecken på att jag inte är en liten flicka längre, och jag kan bestämma över mig själv.
Min mamma blev ledsen på mig, och hon försöker övertala mig att ta ut den med omvänd psykologi, men inget mer än så. Inget utegångsförbud eller sluta prata med mig eller så.
Min pappa förstår sig inte på mig, för han säger, tillsammans med sin sambo, att det är livsfarligt att ta hål i tungan. Jag tänker att om det hade varit så farligt hade väl läkare gjort uppror och fått det förbjudet. Jag tror inte man praktiserar sådan form av piercing om det skulle vara så farligt. Han sa mest att om det var det jag behövde för att få göra min tonårsrevolt så var det även det jag skulle göra.
Båda mina föräldrar skrattar mest åt mig för tillfället, men jag märker att min mamma reagerade starkare och med mer besvikenhet än min pappa.
Varför gjorde du det?
Jag har funderat på det ett ganska bra tag, och igår bestämde jag mig att nu ska det göras. Jag gjorde det för min egen skull, men att mina vänner och min kille tycker att det är snyggt är ett plus.
Jag gjorde det även för att jag inte vill vara den där söta, lilla tjejen längre. Jag vill inte att alla ska tro att jag är oskuldsfull, som aldrig gör något utöver det vanliga. Jag vill heller inte vara tjejen som bara kan leva ut sig själv på fester när hon är full. Jag vill inte vara en person i vissa sammanhang och en annan person i andra. Jag tror att min piercing på något sätt kan få folk att ändra uppfattning om mig, för den lilla söta Sanna finns inte. Det var  helt enkelt som en liten revolt. Dessutom tycker jag att det är roligt, för om man tittar på mig, så som jag vanligtvis klär mig med klänningar, mycket smink och söta smycken och högklackade skor så tänker man inte att om jag öppnar munnen så har jag en piercing där. Vilket jag bara tycker är roligt.
Ångrar du dig?
Stundvis så ångrar jag mig, mest för att jag inte kan äta, knappt kan prata och för att jag inte har någon att identifiera mig själv med längre. Det är lite svårt för mig. Jag har alltid haft förebilder, folk som jag har försökt efterlikna utseendemässigt. Jag snappar helt enkelt upp saker som jag tycker är fina och klär mig därefter. Nu blir det lite kris, för jag känner ingen med min egen stil som har en tungpiercing. Därför så har jag under det senaste dygnet haft lite ångest, för jag är rädd att folk ska se mig som någon jag inte är - då tungpiercing idag är förknippat med några stilar, och jag innehar inte någon av de stilarna. Samtidigt - det är kanske inte min stil att ha en tungpiercing... saken är dock den att jag har inte ens någon stil, jag klär mig inte på ett visst sätt, och därför är ju det här min stil.
Anledningen till att jag har blivit ångerfull sedan jag gjorde det igår är för att jag behöver hitta mig själv nu. Det kan låta löjligt, men för mig är det en stor grej - en sak som sitter fast i mig som jag inte vill ta ut. Samtidigt är denna sak en ny del, en del jag måste vänja mig vid.
Igårkväll blev det faktiskt så jobbigt, för jag kände mig på något sätt ensam, så att jag var tvungen att prata med min mamma, gråta en skvätt och sedan ringa till Mattias. Allt kändes mycket bättre efteråt, för saken är den att mina vänner, min familj och Mattias stöttar mig hur jag än gör. Och det känns väldigt bra.

Well, nu låter det som att jag har amputerat mina ben eller något, men att ses som en liten söt tjej och sedan revoltera på det sättet jag har gjort är i jobbighetsskalan en tia av tio möjliga.

När jag spenderar helgen hemma hos min pojkvän som inte innehar Photoshop känner jag mig aningen handikappad. Jag ville visa er vad jag shoppade i fredags, men det får bli när jag kommer hem. Så wait for it, it'll come!

Idag var vi i LUF ute och hjälpte Folkpartiet att kampanja för Europaparlaments-valet som kommer nu i juni. Såhär såg det ut:

Det blev inget shoppande igår, och inte heller bio. Jag och Mattias bestämde oss för att mysa hemma i soffan istället med lite godis och hockey. Det blev läggdags ganska tidigt för båda var trötta, for your information typ.
Och vad betyder detta? Jo, att jag ska köpa skorna idag istället - såklart! Jag ska även träffa Mae Liz och Moa, vi ska ta en fika när jag ändå är i stan. Så min dag ser ut som följande:

In till stan och köpa:
- skor
- present till Nathalie
- lösögonfransar
- kanske något att ha på sig
...och fika med tjejerna!
Övningsköra till kusinen som har fyllt 18.
Åka hem till Nathalie och fira att hon har fyllt år.

Har ni någon gång haft en stark vilja att bevisa en annan människa fel?
Har ni någon gång haft en stark vilja att börja argumentera med en
människa för att du vet att du har rätt?
Har ni någon gång insett att det inte kommer löna sig?

Har ni träffat på människor som aldrig kan ha fel? Det har jag. Människor som alltid har en anledning till att handla så som de gör. Det de gör är alltid legitimt, de kan alltid rättfärdiga hur de agerar. Det är som om de ser sig vara bättre än alla andra - hur de än beter sig så är det okej, för det är dem som har gjort det.

Finns det då någon gång en chans att du kommer att vinna argumentationen du så gärna vill hålla? Nej, det finns inte en endaste liten, bråkdel av en chans att personen kommer att be dig om ursäkt. För det var helt enkelt ditt fel.
Det kan vara ditt fel att personen läste din dagbok, det kan vara ditt fel att personen slog till dig, det kan vara ditt fel att personen var otrogen. För saken är den att denna person, denna människa kan aldrig, aldrig någonsin ha fel, och denna människa kan aldrig göra fel. Allt är alltid ditt fel.

Ger du dig in i en diskussion med en sådan människa är du dödsdömd.
Och du kan aldrig förvänta dig en ursäkt.

 Jag har kommit fram till att jag är nog sjukt dålig på att svara på frågor - att förklara. Jag tror seriöst att jag är sämst på det. Men jag har fått en fråga utav Emma, och jag vill hemskt gärna göra henne glad och svara på den!


Eftersom att du är så grymt duktig på det här med design osv så tänkte jag fråga dig om du ville berätta för mig hur man gör så att man kan ha större bilder i ett inlägg, typ 800 px. bilderna blir ju avskurna annars.



För att en bild ska kunna vara 800px bred måste ju även utrymmet där man skriver inläggen vara minst 800 px brett - det är ni med på va? Ja, detta betyder att vi måste ändra under # content i stilmallen. Ändra width till minst 800 px.
Nästa grej du måste ändra är #wrapper. Men för att veta till vad du ska ändra det så måste du först kolla hur bred din meny (#side) är, och om du vill ha mellanrum mellan meny och inlägg - lägg även till de pixlarna.

Så som exempel: om bredden (width) på inläggen (#content) är 815 pixlar, mellanrummet mellan inlägg och meny ska vara 10 pixlar, och menyn är 150 pixlar så adderar vi; 815+10+150=975 pixlar.
Då ska alltså width under #wrapper vara 975 pixlar.

Hoppas att ni förstod, och om ni inte gör det, så säg till vart det blev fel så ska jag försöka förklara bättre!

Först brukar jag tappa upp ett bad, tända lite ljus, ha en bok tillgänglig. Helst har jag skum i badet eller så har jag någon aromolja. Så blir man mjuk på kroppen också.

Tvätta ansiktet.
Först brukar jag tvätta mitt ansikte i tre steg:
1. Borttagningsmedel, rengörande kräm.
2. Peeling
3. Ansiktsvatten.


Lägg på en ansiktsmask.
Jag brukar använda en som luktar choklad, det gör att det känns extra lyxigt.




Packa in håret i en hårinpackning.
Jag brukar lägga extra mycket i topparna för att de verkligen ska få suga åt sig av fukten. Mina toppar blir väldigt lätt torra, så därför tycker jag att det är viktigt att återfukta dem.



Peela.
Sedan peelar jag hela kroppen med en kroppsskrubb - antingen med handskar eller med en tvål som har små korn i sig. På så sätt försvinner alla döda hudceller som lätt kan uppstå på huden.



Fila.
Jag brukar även fila mina fötter efter att jag har legat i badet ett tag. Det gör att jag slipper sådär hårda, spruckna fötter på sommaren när man i princip slutar ha strumpor i skorna och fötterna får en tendens att bli torra.


Måla.
Sedan målar jag mina naglar, både tår och fingrar.

Åh herregud, jag be så mycket om ursäkt för dålig uppdatering, men det har varit ganska mycket nu.
Det är enormt mycket i skolan, det är enormt mycket i LUF. Snart börjar EP-vals-kampanjandet och det blir massa aktiviteter därtill. I övrigt - jag åker till London om en månad, och jag vill ha mitt körkort snart.

Så det är därför jag är lite dålig på att ta mig tid att blogga - det är så mycket annat.
Idag ska jag till exempel först till min livscoach Ingvor, och sedan ska jag på ett Folkpartimöte.

Men ett inlägg till blir det innan jag går!

Idag mår jag bara sämre. Kan knappt prata - och det är redovisning idag.
Usch. Ja, det är väl allt jag har att säga.
Har lite för dålig närvaro för att kunna vara hemma idag.

Min underbara vän Gabriella har precis skrämt livet ur mig, eller ja, jag kommer antagligen ändå att dö. Hon tror att jag har fått svininfluensan. Ganska så inte möjligt med tanke på att jag bara har umgåtts med Matte de senaste dagarna, och vad jag vet så har han inte varit i Mexiko, han har inte varit i kontakt med någon som har varit där. Nej, han har nog inte varit i kontakt med någon som har varit utomlands och som kan finnas i riskzonen för att ha svininfluensan.

Så nu tycker jag att vi inte ska vara så negativa (för jag får en form av dödsångest, jag har funderat en hel del på influensan, och hoppats att jag inte ska få den). Fast ärligt talat, nu tror jag att jag måste uppsöka läkare...

När jag vaknade i morse hade jag som ett lock som stod och öppnades och stängdes över luftstrupen, och jag kan absolut inte andas genom näsan. Hela kroppen känns tung och jag är jättehängig. Antingen så är jag på väg in i en sjukperiod (jag är aldrig sjuk) eller så är det bara idag. Förhoppningsvis är det bara idag - denna vecka är inte rolig, och jag vill inte hamna efter.
Men jag måste iväg till skolan vid halv tre snåret och göra ett prov. Där med...

Jag brukar inte överanvända ordet ångest, med tanke på vad det egentligen betyder, och den känsla jag har är inte likvärdig med riktig ångest. Jag vet inte ens varför jag skriver det... men så är det i alla fall.

Det är söndag. Och känslan är - på botten. Jag vill ha fortsatt helg. Jag har kommit fram till att helgerna är det jag lever för just nu. Haha. Redan på söndagarna börjar jag längta efter fredag igen. (Jag längtar såklart till tisdagarna också, då Gossip Girl kommer ut)
Men - jag har kommit fram till att jag måste göra något bra på söndagar. Jag ska börja med min söndagsritual igen. Och jag och Camilla ska kolla på film varenda söndag. Förra veckan blev det ju The Uninvited och denna vecka tänkte vi köra på The Reader med Kate Winslet. Låter toppen tycker jag.

Dock behöver jag plugga en del idag. Har prov i massage imorgon, samt redovisning av vår livscykelanalys av Mc Donald's hamburgare. Och vart är jag då nu? Jo, jag sitter hemma hos Matte och får lite panik över att jag inte är hemma och har tillgång till mina läxor. Låter jättestört, jag vet. Jag är inte pluggmänniska direkt. Men jag måste ju få bra på det här.
Hjälp vad ointressant det blev nu.
Idag har jag i alla fall planerat att ni ska få lite vårbilder, och ett par andra inlägg. Men vi får helt enkelt se hur mycket jag hinner med när jag måste göra läxorna, för jag behöver verkligen prioritera just det idag. Också vill jag gärna se på Desperate Housewives också.

Jag fick vara med i Lerums Tidning i veckan.
Det är nästan så att jag borde skapa en kategori i stil med "Sanna i media" á la Blondinbella.
Haha.
Här är länken.

Ikväll tänkte jag och Linnéa gå till Hot Chili, för att lyssna på Middlesex och Juntan.
Vi tänkte dock börja med varsin filt ute på balkongen och med varsin cider i handen. Så går vi sakta men säkert ner till baren sedan, kanske blir det något mer att dricka där. Vi får se helt enkelt. Jag vill i alla fall lyssna. Och göra mig fin, för det tycker jag är något av det roligaste som finns - att välja kläder och sminka mig och fixa till håret.

Det blir antagligen lite bilder ikväll, tänkte faktiskt ta med mig min kamera.

Camilla och jag har suttit ute i solen hela eftermiddagen och planerat en överraskning för diverse friends of us. Jag tänker inte säga mer, ifall att någon av dem läser. Jag tror att flera av dem redan vet om eller har en aning om vad vi har tänkt, men det blir ändå roligare om vi vet vilka som kan innan vi ger ut all info om denna överraskning.
Vi har i eftermiddag planerat aktiviteter och inbjudan till denna överraskning, så nu sitter vi bara och väntar på att alla ska svara så att vi kan se vilka som kan och inte kan, preliminärt (annars byter vi datum), och sedan skickar vi ut vår inbjudan!

Vad jag är glad att jag spenderade min Valborg med mina bästa vänner; Camilla, Anna och Linnéa.
Det gick dock inte så bra för oss. Vårt förfestande blev försenat (behöver jag nämna att Anna är den värsta tidsoptimisten och långsammaste människan på vår jord?) och massor med strul inne i stan. För mig och Linnéa blev det inte jättebra - men jag är i alla fall glad att jag som sagt fick vara med henne denna torsdagskväll.
Bättre lycka nästa gång, ungefär.

Vi började i alla fall vårt förfestande på Svartedalsbacken, Camillas farmors fastighet som ligger där är perfekt för fester och sådant. Så vi plockade fram allt smink, satte på lite musik och lyfte fram altanbordet. Jättemysigt var det.
Sedan bar det av in till stan, där vi först gick till Mc Donald's (det har blivit lite av en grej; Mc Donald's både innan och efter) och sedan till Boulevard, där det inte gick bra för vissa av oss. Så vi gick till Sticky. Som vi ska stämma - eller vad säger du Linnéa? Tillbaka till ett tomt Boulevard, och sedan hem.
Jag däckade i Mattias säng efter en lång promenad hem, som brukar gå på typ 7 minuter, men som igårkväll tog uppemot en halvtimma.

Fint väder = läsare vill vara ute + Sanna vill vara ute = Inget bloggande och inget läsande