SANNAS RUM

Kör en liten get together med brudarna ikväll. I och med att jag jobbar i princip hela helgen och inte ska spendera pengar, så kan jag faktiskt ta en öl ikväll. Bara en Corona, njuta av att det är sommar och vara med goa tjejer. Det är jag värd.

Jag har insett att jag överanvänder lite ord när jag pratar engelska med mina aupairbarn eller aupairföräldrar. Eller anyone else för den delen också...

1. As well
Jag säger typ aldrig too, jag säger aswell hela tiden. Vet inte varför egentligen. Eller jo, från början var det nog för att jag tyckte det lät mer engelskt, så då gjorde jag det. Och nu har jag fastnat.

2. Mad
Det har liksom blivit översättningen av galet, som jag använder ganska ofta i min svenska... Så då har det blivit mad; it was absolutely mad, I just went mad osv. Asbra... låter i och för sig lite töntigt nu när jag tänker efter. Men ändå.

3. Bottom
Jag använder typ aldrig ordet rumpa på svenska. Jag tycker ärligt talat det är ganska fult. Men bottom används hyfsat ofta här, mest för att barnen vägrar sitta ner. Då blir det "On your bottom, please". Så ja, det överanvänds nog lite för mycket, för det sägs väl ett femtiotal gånger per dag...

Också har jag ju några fraser aswell, haha.

1. When I say -- it is ---
Till exempel "When I say no telly, it is no telly", eller "When I say go to bed, you go to bed". Och så vidare och så vidare... Fint va? Jag känner att jag säkert låter väldigt brysk. Jag undrar på allvar om mina aupairbarn ens gillar mig.

2. On your bottom, please
Som jag sa tidigare används detta ett femtiotal gånger om dagen, därför att barnen först börjar lyssna när man har sagt något typ fem gånger.

3. Can you listen to me, please
Ja, med tanke på fras nummer två så blir det också mycket fras nummer tre. Man säger ungefär "on your bottom, please... Can you listen to me, please? I said on your bottom! Can you please listen to what I am saying?"

Nu är den nya designen uppe, om det ser konstigt ut tryck f5.

En ny design kommer upp när jag lämnar London, den här är endast tillfällig.

Nu har jag provat att testpacka väska nummer ett - kabinväskan. Den får vara högst 23kg och jag måste kunna lyfta den själv. Utöver det får jag också ha en handväska men också en incheckad väska på 23kg. Hur som helst har jag då tryckt ner böcker, hårgrejer, smink (inte flytande), en handväska, kläder och allt möjligt i kabinväskan. Men ändå känns det som att det finns hundra saker kvar som ska få plats i min rosa resväska. Förstår ärligt talat inte riktigt hur det ska gå till, men till ska det. Får väl ta och slänga lite småsaker som ansiktsmasker, dålig ögonskugga från Primark, hårspray och så vidare. Men ändå, kommer det här funka? Jag har liksom slängt halva mitt rum nu, massor med papper, småsaker och skit. Vi får se helt enkelt. Det jobbigaste är nog att jag har fyra par skor (och då har jag ändå slängt tre par) som måste med hem. Jaja, nog tjatat om detta. Får väga kabinväskan och se om jag kan trycka i lite till.

Nya designen kommer upp inom kort! Och i samband med det har jag flyttat alla inlägg som jag har skrivit under min tid i London till en och samma kategori. Det skulle jag ändå göra när jag flyttade hem, och nu börjar jag förbereda mig ordentligt på hemfärd.

Smakprov på den nya, tillfälliga designen. Kommer göra en ny i samband med att jag flyttar hem.

Japp, igår satt jag och gjorde två designer. En tillfällig till mig själv (som jag inte är jättenöjd med, men är så himla trött på den här trädgårdsdesignen...) och ytterligare en designauktion som kommer upp på lördag när denna avslutats. Så, nu om ett par timmar tänkte jag launcha min nya design, men som sagt jag är inte nöjd. Och som sagt nummer två; jag hatar den nuvarande designen, så allt är bättre än den jag har nu.

Ibland får jag sådana här fina mail (och var och varannan dag får jag fina kommentarer), och ni ska veta att jag blir jätteglad. Jag svarar inte alltid, men det går rakt in i hjärtat. Jag blir verkligen tårögd när jag läser att ni, som inte ens känner mig, bryr er så mycket. Ger mig tro på människor. Tack.

Möjligt att det här är det vackraste och hemskaste jag har sett. Och det ger mig gåshud när jag känner igen mig på Londons gator. När hon sitter på gatan och man riktigt ser att ögonen svämmar över. Då svämmar mina över också. Man är lyckligt lottad.

Här ser ni överdelen av designen. Det kommer bli dropdown och hela köret i den här, och startbudet kommer vara 75kronor! Billigt, va? Vi får se vad ni slutar på, men jag är ganska nöjd med designen hittills. Så, förhoppningsvis är den klar imorgon, och då kör jag igång och designar nästa. Ska försöka få ihop så många som möjligt nu under min sista tid.

Det som kommer gå att ändras (det vill säga det jag kommer hjälpa till att ändra) i designen är profilbild och profiltext. Hoppas att ni ser fram emot detta!

Det har blivit lite för mycket pessimism i min blogg på senaste. Därför ska de följande 27 dagarna handla om design, inte enbart, men jag ska försöka fokusera på design. Jag håller just nu på med en bloggdesign som jag kommer auktionera ut (billigt startpris, så håll utkik!), och jag ska försöka göra videos. Så ingen mer ledsen Sanna, för jag blir trött på mig själv och mitt eviga tjat, och min eviga rastlöshet. Jag ska bli produktiv, effektiv och göra något utav min lediga tid istället. Något ni kan ta del av också!

Så, stay tuned, om ni vill få mer tips, mer design och allt det där som jag vet att majoriteten av er gillar min blogg för.

Jag får jämt kommentarer om att det måste ju ändå vara underbart att bo i London, det måste vara jätteroligt att vara i Europas största metropol. Jo, visst, klart det är det. Men det gör mig så frustrerad att ni tror att det här är en dans på rosor. Att man flyttar till ett annat land och att man bara kan plocka russinen ur kakan. Det funkar inte riktigt så, tyvärr.

Att jobba som au pair är det bästa jag har gjort, jag har utvecklats otroligt mycket i mig själv, jag har lärt känna mig själv, mina begränsningar och vad jag klarar av. Jag tycker att alla borde prova på det. Så länge man klarar av det. Men jag klarar inte det här längre, jag tycker inte om London längre. London tråkar ut mig, för jag har inget att göra här längre. Det som jag skulle kunna göra kostar skjortan (pengar jag inte har), och ingen vill ju göra det med mig. Ni kanske tror och tycker att jag beter mig väldigt barnsligt och att jag är patetisk för att jag klagar så mycket. Men, people, det är inte så att man kan välja bort allt det jobbiga. Man kan inte välja bort att man inte träffar sin familj, som man träffat var och varannan dag i hela sitt liv. Man kan inte välja bort att ens vänner är hemma och har roligt på Peace and Love, och allt vad de hittar på med. Man kan inte välja bort att alla som bott här, som jag har älskat att umgås med, som har gjort London till den vackra stad det är, nu är borta. Nu måste jag försöka skaffa nya vänner, och jag har drygt 25 dagar kvar. Min enda tanke är - what's the point? Så jag klamrar mig fast vid de jag har, och jag är bara rädd att det blir för mycket. För jag är en person som vill göra saker hela, hela, hela tiden. Jag sms:ar folk hela tiden och frågar om de vill göra någonting, och när man inte har det behovet som jag har av att göra det, så är det självklart att jag kan framstå som tjatig eller jobbig.

Jag hade kunnat bo på Fifth Avenue i New York, jag hade kunnat bo i Mayfair, jag hade kunnat bo i Paris. Men ingenting funkar, ingenting blir roligt om man gör det ensam, och det är någonting ni måste förstå. Ni måste förstå att London är inte roligt utan någon att dela det med.

Det gick just upp för mig varför jag alltid skriver att jag är rastlös. Jag bor ju på mitt jobb. Jag får inte den där känslan "Åh, vad skönt att komma hem och bara kunna koppla av". För jag är alltid hemma. Och jag är alltid på jobbet. Inte konstigt att jag jämt vill göra grejer. Bara något. Bara åka till Hyde Park och dricka en Corona, bara åka till Camden och äta mat. Bara åka till Primrose Hill och sola. Bara det inte är hemma, liksom.

Jag skulle säga att det är den största nackdelen med att vara live-in (det kallas så när man bor hos värdfamiljen man jobbar hos), att man liksom... Man duschar på jobbet, man äter på jobbet, man sover på jobbet. Det är som att bo på sitt kontor. Det är som att aldrig komma hem från jobbet. För man är alltid där.

Är inte det här stämning så säg? Fick ett ryck och la in Daniel Adams-Ray senaste album i iPoden häromdagen, och jag har kört Svart på repeat sen dess. Missade den helt när skivan kom. Jag hade dock inte velat gå Finchley Road ner i solnedgången och nynna på den i mina pilotbrillor, jag vill inte åka tunnelbana till Camden och lyssna på den, jag vill inte gå bland alla höghus i Vauxhall/Victoria och känna tomheten, nej, jag vill sitta på mitt och Kajans fönsterbläck och se ut över Göteborg. Nej, vi kommer säkert inte ha en fin utsikt, men det är ju inte det det handlar om. Det handlar om att jag sitter här och inte har något att göra, sitter och kollar på lite bloggar och ser att de har vänner. Det är något som saknas i mitt liv just nu. Ett par vänner. Klart jag känner folk som är kvar här, men det är få, och det är liksom... det är svårt när man typ aldrig har umgåtts innan, för man är rädd att de ska känna att man tar dem som en sista utväg, och tvärtom.

Jag vill hem nu nu nu! Hem till mamsen, papsen, min underbara lillebror, mina fina vänner, Göteborg och Sverige. Fantiserar om när jag åker till Heathrow dagarna i ända. Låt det gå fort...

Jag har väldigt svårt att uppskatta London just nu. Ingen som vill hitta på något (okej, Vanessa har varit här idag, men ändå...), jag kan inte spendera pengar, folk är allmänt knasiga. Har legat ute och känt solen steka sönder mitt ansikte idag, och sedan mailade mamma detta lyckomail - min bekräftade hemresa. Kvällen ska spenderas med att provpacka. Om fyra veckor vid den här tiden ligger jag och gosar med mamma och Hampus i soffan hemma på Bergåsavägen. Det är underbart. Och nästa vecka kommer pappa, mycket underbart det med. Så mycket kärlek jag kommer få här inom kort. Känner att jag har kärleksbrist. Och järnbrist.

Kan inte fatta att det gått 5,5 månader sedan denna bild togs...

Då återstår det fyra veckor, och jag räknar ner som en liten blå. Snart kommer Vanessa hit och käkar lunch så ska vi ligga ute och sola hela dagen. Kommer bli bra. Men först måste jag städa lite.
Kan inte förstå att jag har varit här i snart sju månader. Känns som det var nyss jag kom hit, skulle kunna vara en månad sen vi hängde på Monarch varje helg, skulle kunnat vara ett par veckor sen jag fyllde år. Det var som Joline sa igår; lika mycket händer i London på 8 månader som i Sverige på fem år. Det är nog sant faktiskt. Men snart är det tillbaka till det vanliga tempot, och jag gillar det. Vill ha lite mer trygghet, rutiner och vänner/familj i mitt liv.

Jag ligger och väntar på att solen ska komma fram till baksidan. Det är helt galet att det faktiskt är 29 grader(!) och klockan är inte ens nio. Värmebölja, frågetecken, ohja. Mindre kul att jag somnade runt fyratiden för att det var en bastu i mitt rum. Så därför ska jag lägga mig i en solstol ute på altanen och ligga där till pick-up-time. Vända på mig varje timme. Det blir nog bra. Så nu ska jag försöka fixa allt som ska göras innan jag kan koppla av.

Jag funderar på att börja göra designer igen, för 200-250kr/st, mest för att jag inte har något att göra här och min kreativa sida måste helt klart väckas till liv igen. Om du är intresserad, maila [email protected].

Som sagt; jag har aldrig känt mig så svensk som i lördags när vi firade midsommar i Londons hjärta - Hyde Park. Man börjar verkligen uppskatta sin nationalitet, man börjar se den där kulturen man aldrig förstått är kultur tidigare, man saknar traditioner när man bor i ett annat land. Det gör i alla fall jag. Att komma tillbaka till "mellanmjölks-Sverige" kommer bli härligt. Jag saknar klipporna på västkusten. Jag saknar att träffa på folk jag känner i stan. Jag saknar att ha vänner i närheten. Det var som Helena sa igår; ibland får jag bara någon form av ryck och börjar prata svenska med engelska vänner/familjen. Jag vill att de ska förstå mig, för jag har inte samma vokabulär på engelska, jag kan inte dra lika roliga skämt på engelska. Jag är en roligare människa på svenska helt enkelt. Vilket bara är helt naturligt!

Som att bara kunna säga till exempel... "Så sjuukt galet" till ett tv-program. Försök översätta det så att det inte förlorar sin innebörd, men inte låter direktöversatt... Det ni.

BILDER FÅR NI I ETT ANNAT INLÄGG, JAG ÄR FÖR TRÖTT, DET ÄR FÖR VARMT OCH AAH, JAG ORKAR INTE LÄGGA UPP NÅGRA IDAG!

Vi har definitivt haft en bra midsommarhelg. Den började som sagt i fredags med alla förberedelser; mat, tårta, kransar m.m. Igår skedde en del missöden (jag tappade då ut all mat mitt på Oxford Street, sedan stod jag där och grät i ett par minuter med köttbullar, snaps och potatis över hela mig. Samt att mitt kort blev spärrat och värdföräldrarna hade glömt sätta in pengar till mig) Hur som helst. När vi väl kom till Hyde Park tittade solen fram, och vi hade det så bra man kunde ha det. Jag har aldrig varit så svensk som igår, det kan jag lova er. Det shottades vidrig Absolut (för att snapsen gick i backen nere vid Oxford Circus alltså), det åts äcklig sill, jag skämde ut mig och höll i dansen runt stången, gapade så att min röst nästan sprack, och skrålade ut pinsamma snapsvisor. Ja, det kunde liksom inte bli bättre. Jag var en dräggig svensk på midsommar helt enkelt. Och jag kände verkligen att dagen avslutades perfekt med lite pizza, ett glas vin och och Fizzy i mitt knä. Den lilla kissekatten gör mig galen, så söt den är! Och jajuste, Andrew var där också, haha, men katten var ju viktigast för mig. Drog mig hemåt vid tolv, sov på bussen hem och däckade efter ett par Vänner-avsnitt och några söta sms från kvällssällskapet.

Idag har vi hängt vid Ladies Pond på Hampstead Heath, vilket är en sjö som endast kvinnor får bada i. Kändes som att man förflyttats 100 år bak i tiden när man stod på kö för att få hoppa i vattnet. Allt var kontrollerat av kvinnliga badvakter, och man fick inte prata i telefon på solslänten, inte röka, inte dricka och aah.. Det var bara en skitrolig upplevelse faktiskt. Åkte hem och duschade (svettades som en liten gris i värmen), och åkte sedan till Camden med Helena. Vi åt lite kinesmat och satt och pratade i någon timme innan vi åkte hem igen. Nu har jag mest suttit och tagit det lugnt på mitt rum (som är en bastu), och ska lägga mig om en stund. Några Vänner-avsnitt och sedan blir det natten. Vaknade nämligen sju imorse och kunde inte somna om (så jag roade mig med FBI's 10-i-topp-efterlysta-lista, mycket intressant!)

Underbart!. Även om morgonen var en katastrof som innehöll sånt där roligt som att tappa ut all mat och snaps mitt på Oxford Street och att mitt kort blev spärrat, så var det en underbar midsommar. Vi satt i Hyde Park i nära sju timmar, åt sill, potatis, lax, hovmästarsås och jordgubbstårta. Istället för snaps bjöd jag laget runt på Absolut Vodka (det var värt pengarna kan jag lova!). Vi åt tårtan runt sjutiden och sedan drog jag mig hemåt för jag var trött. Efter gråt, svett, vodka, dans och mycket annat var jag ofantligt sömning. Men fick ett litet sms precis innan jag gick ner i tunnelbanan, så avslutade kvällen med ett glas vin, pizza och Entourage i Pimlico. Mycket nice. Nu ska jag kolla Vänner och nana, funderar på om det blir Camden med Mimmi imorgon.

Då är jag färdig, med en halvtimme to go. Dagen ser ut som följande; en snabbis till Oxford Circus för att börja med ölen, Joline kände nån som var in charge för en pub så de har öppnat lite tidigare så att vi kan ta oss en pint. Sedan vidare till Hyde Park. Vi ska möta alla klockan tolv. Efter det är det HP i sex timmar med öl, mat, dans, sång och svenskar. På kvällen har jag och Joline tänkt dra på Efterfesten på Bond. Tror det här kommer bli bra!

Mandys bild!

Jag är inte den personen som tycker om midsommarlunch, julbord eller påskbord. Det enda jag brukar gilla är köttbullar. Och om det finns lite räkor, rom, lök/gräslök och gräddfil så äter jag det också. Men resten är jag inte jättejätteintresserad av. MEN! Idag har jag slavat som en liten blå. Med Joline. Vi har alltså gjort en jordgubbstårta. Och sedan har jag stekt köttbullar, klippt gräslök, skalat räkor, hackat lök (läs; lipat lite), kokat potatis och ägg. Och lagt allt i fina påsar/folieformar. Jag är redo för midsommar. Bortsett från att jag måste duscha, raka benen och smörja in mig. Och prova outfiten en sista gång. Wiiihhoo!

Joline har varit här i ett par timmar nu. Vi gjorde våra kransar för morgondagen och skulle sedan baka en tårta. Sockerkaksbotten med jordgubbar, jordgubbssylt, grädde och vaniljvisp. Men här började vi känna lite inspiration så Joline körde igång en vitchokladmousse istället för vaniljvispen. Man kan säga såhär... det blev inte lyckat, HAHA. Jag skrattade så jag var nära på att börja gråta. Sedan när vi tog ut sockerkakorna ur ugnen, då är fanskapen 1cm höga. VAD HÄNDE DÄR?! Så ah... men resultatet blev faktiskt bra i slutändan. Den står nu i kylen, på en Graziatidning, för allt ska vara disposal, så att vi kan slänga det när vi är klara. Ska hitta en skokartong att lägga den i. Nu ska jag städa upp i köket, sedan blir det till att skala räkor, hacka lök och klippa gräslök.

Hoppas att ni har en bra midsommar!