SANNAS RUM

“You may be deceived if you trust too much,
but you will live in torment if you do not trust enough”

Jag har ett problem som kallas tillit. Jag har alltid haft lätt att lita på människor för att jag har haft en så bra självkänsla. Nu har jag dock insett att den där självtilliten strandat lite och hamnat efter mig. Den finns inte längre. Jag litar inte på mig själv, eller jag är inte riktigt bekväm med mig själv. Jag är rädd för mig själv, ser alltid det negativa i saker och ting och målar fan på väggen jämt och ständigt. När jag inte kan lita på mig själv kan jag heller inte lita på andra. Stup i kvarten kommer en farlig tanke upp i mitt huvud också. Den lyder "vad ska alla andra tycka?". Jag känner själv att jag är uppvuxen i miljöer där man tycker väldigt mycket om andra, jag är van vid att folk tycker. Men jag vill inte vara så himla beroende av vad andra tycker. Vad de tycker om mina kläder, om mitt hår, om vem jag är vän med, om vad jag gör, vart jag jobbar, vart jag bor. Den första tanken som slog mig när jag fick reda på att vi hade fått vår lägenhet var "Vad ska folk tycka om att jag har just den postadressen?". Istället för att vara positiv och inse att jag vid 2O års ålder har ett förstahandskontrakt. Jag har ju fått en fot in, varför ska jag bry mig om vad gamla gymnasiekompisar som inte ens hälsar på mig på stan ska tycka om att jag har 421 som postadress?

Det är inte så att jag inte har någon självdisciplin eller liknande, det är bara det att jag hela tiden går runt och är rädd för att jag inte ska klara av mitt liv. Jag är rädd att jag inte ska klara av motgångarna. Fastän det alltid löser sig för mig. Jag löste ett förstahandskontrakt på ett par dagar (tur eller vad?), jag hade jobb en vecka efter att jag kom hem från London... Så fort jag hamnar i mina dalgångar så tror jag att livet är slut, för jag litar inte på att jag klarar av att hantera situationen. Det är den sortens tillit jag inte har till mig själv. Inte att jag inte litar på att jag kan vara trogen mot min pojkvän, hela min värld kretsar runt honom och jag skulle aldrig göra något för att såra honom. Det är inte den tilliten jag inte har till mig själv. Det är tilliten som handlar om lycka, framgång och att klara av saker. Den saknar jag.

Jag har alltid varit stark, alltid varit självständig. Men så inser jag att nej, det är jag faktiskt inte. Jag är en produkt av mina föräldrar, mina vänner och min omgivning. De har format mig till den jag är. Mina upplevelser, mitt handlande och mina erfarenheter har skapat mig. Och alla människor har traumatiska upplevelser, det har även jag. Skillnaden är att jag har trott att jag har klarat av att hantera dessa utan att bli... neurotisk. Jag har inga tvångstankar, jag har aldrig tyckt att jag har skapat försvarsmekanismer för mig själv, jag har inget som helst neurotiskt beteende. Men så lägger jag mig ner för att sova och tankarna flyger iväg. Och jag inser att jag faktiskt utövar mer än fyra försvarsmekanismer, däribland somatisering, som visat sig främst genom att jag jämt och ständigt har ont i magen.

Första steget för mig är ju att förstå. Att förstå hur djupt rotad den här bristen på tillit är. Det lättaste för mig är att kunna prata om det, inte med vem som helst, men prata om det. Med vänner, familj och pojkvän. Men också få proffessionell hjälp att hantera det här. Jag vill förklara, försvara mig och berätta varför jag är som jag är. Varför jag har den här ständiga bekräftelsemanin. Varför jag måste få höra att människor älskar mig, att de kommer älska mig imorgon och nästa vecka också. Att de inte kommer lämna mig. Det är så fruktansvärt viktigt för mig att veta att allt kommer vara likadant imorgon. Att jag kommer vakna bredvid en människa jag älskar, och att hans känslor inte över en natt har förändrats. Det behöver jag gång på gång få höra. Eller så är det i alla fall just nu.

Jag vill bli starkare i mig själv, våga lita på mig själv. Inte leva med rädslor för vad som ska hända i framtiden, utan leva nu, idag. Må bra idag, och inte vara så rädd för imorgon. Det är mitt viktigaste mål just nu, att skapa den där självtilliten, så att jag kan släppa in och våga mer. Våga älska, våga lita på mig själv. För om jag inte klarar av att hantera mig själv kan jag ju heller inte hantera någon annan. Och det vill jag. Jag vill kunna hantera andra, jag vill vara en jättebra flickvän, jag vill vara en bra vän, en fin dotter och ett älskvärt barnbarn. Och jag vill bli en bra mamma.

Allting kommer bli bra. Det kommer bli bra nu, för jag har insett hur tidigare upplevelser har färgat av sig på mig. Och nu kan jag ta itu med det och jobba med det. Det går framåt för mig, om än med små, små steg.

I fredags åkte jag hem till min kära värdfamilj. Var ofantligt nervös innan, nästan lite så att jag ville ställa in. Mest för att jag var rädd att barnen inte skulle visa att de kände igen mig eller något i den stilen. Men när jag gick Bigwood Road ner, och knackade på den stora dörren och hörde en liten röst ropa "Who is it?" så blev jag helt varm i hjärtat. När jag kom in kom Ben springande och kramade mitt ben (han är ju inte så lång) och när jag kom in i vardagsrummet log Freddie sådär som bara han kan. Vi satt vid matbordet hela eftermiddagen och drack te och pratade, fast barnen var högt och lågt med den nya au pairen och Freddie ville visa sin hamster Nibbles. Åh, jag saknar dem, så himla söta är de. Får åka och hälsa på snart igen!

Nu är jag hemma från London. Eller jag kom ju hem igår morse då, men då var jag så förbaskat trött så jag la mig och sov till klockan tre på eftermiddagen. Sedan kom min älskade pojkvän hem, vi lagade lite mat, såg Värsta Pojkvänsakademien och myste. Jag fick shoppat en hel del på vår weekend i alla fall, främst lite toppar, men också hårfärg, nagellack, parfym, en jacka, örhängen m.m. Pundet stod högre än jag räknat med, så det blev inte så mycket som jag hade hoppats. Men jag är mycket nöjd med helgen! Ska försöka fota och lägga upp ikväll, men ska skicka lite grejer från mina traderaauktioner och färga håret efter jobbet också. Ska göra så gott jag kan, kära läsare.

Jag är med och tävlar hos pinknation.se om ett jättefint kit från Victorias Secret. Om jag vinner (hoppas hoppas hoppas) så skulle jag vilja ha det som är till höger som heter Sheer Love. Skulle vara den perfekta julklappen till mig själv; älskar såna där produkter som luktar gott, hihi. Men vem gör inte det egentligen? Hoppas i alla fall att Tina drar mig! ♥

Toodles! Martina är på väg till flygplatsen nu, men jag åker inte förrän ikväll. Det blev ju lite knasigt där, haha. Men jag kände helt enkelt att jag inte kan ta ledigt alltför mycket, då jag ska vara ledig dryga 2 veckor under julen. Ska bli såå härligt. Speciellt med sovmorgon. JAJA! Jag har spanat in det mesta som jag ska köpa. Överst på listan står ju mitt paket från Molton Brown, Deborah Lippmann-nagellack och den där tröjan från Dorothy Perkins. Mums. Vi får se vad mer man kan hitta!

Jag testade faktiskt Betsson idag. Tyckte det kunde vara lite roligt att spela Bingo (haha, jag är supertöntig när det kommer till Bingo - jag tycker verkligen att det är jätteroligt, lillgammal och sådär som jag är), så jag provade det. Det var faktiskt riktigt roligt. Jag skulle aldrig göra det för pengarna, eller sitta och spela för att vinna, utan jag tycker mest att det är roligt!

Dock så är ju Betsson inte bara Bingo, utan de har även Odds och Casino Online. Det har jag inte vågat prova ännu, jag är ju inte bäst på kortspel och casino. Sånt spelar jag bara hemma vid köksbordet för tillfället. Fast det där med spelautomater är ju himla roligt. Kommer ihåg när man har åkt över till Köpenhamn och kört lite på sånadära enarmade banditer. Det är ju fantastiskt roligt!

Imorgon är det Thanksgiving. Önskar att jag hade kunnat fira det, för jag har så mycket att vara tacksam för, men jag ska istället sitta på ett plan över Nordsjön. Ganska trevligt det också, eller det som komma skall där, men inte att jag missar att fira Thanksgiving. Får ta det nästa år.

Men jag ska vara tacksam. Tacksam för att jag har människor som bryr sig om mig, jag har tak över huvudet (snart har jag till och med ett eget hem tillsammans med min underbara, fantastiska pojkvän), mat på bordet, ett jobb med lön så att jag vet hur mycket pengar som finns på mitt konto varje månad. Nej, det är inte så att jag kan leva lyxliv på den lönen, men man kan inte få allt. Och sist, men absolut inte minst så är det vänner och familj. Och min pojkvän (han är i en egen kategori som ingen annan kan ta sig in i) som är den finaste någonsin. Som håller mig när jag ska sova, som pussar på mig, som säger att han älskar mig och gör så att jag vet att jag faktiskt är älskad. Jag känner mig aldrig ensam när jag har honom. Han är det bästa som finns. Och snart bor vi ihop också! Kan inte vänta. Då blir det inte så jobbigt att somna varje kväll, för jag vet att han kommer ligga där bredvid mig när jag vaknar på morgonen.

jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu

Man får inte hålla för hårt i det man inte vill bli av med, för då kväver man det. Men hur gör man för att släppa taget när man vet att man inte är tillräcklig? När man vet att man aldrig kan bli allt det som alla andra är. När man är för mycket, för lite, för stor, för liten. När man alltid gör det man vet att man inte borde göra, men det går ju inte att göra annat än att gråta. Och jag gör det inte ens med flit. Jag vill inte gråta, jag vill vara lycklig. Men gång på gång öppnas jag upp, hjärtat slits ut och jag ligger kvar och blöder. Det stoppas tillbaka men det gör ont. Smärtan ligger kvar i kroppen, flimrar framför ögonen trots att jag bara vill placera det i bakhuvudet, om inte göra mig av med det för alltid. Men ibland går det inte.

Jag vill också kunna skrika sådär. När ingen hör. Bara få ur mig allt.

Från vänster till höger, uppifrån och ner:
Blazer - Topshop, Clutch - River Island, Heels - River Island, Glitter eye shadow - Make Up Store, Stickad tröja - Dorothy Perkins,
Clutch - River Island, Nagellack -Deborah Lippmann, Heels - River Island, Väska - Versace for H&M, Halsband - Dorothy Perkins,
Eye crayon - Topshop, Nagellack - Topshop, Blus - Topshop, Metallic top - River Island, Paljettklänning - H&M,
Stickad tröja i guld - H&M, Nagellack - Deborah Lippmann

Jobbar över, så jag gör lite bloggdesigner i brist på kunder också sitter jag inne på River Island, Dorothy Perkins, H&M, Deborah Lippmann och Topshop och dreglar lite. Ska försöka hålla fingrarna i styr i helgen - kan inte köpa alltför mycket. Även om jag skulle vilja det...

Åh, på torsdag bär det av bort till London. Jag känner dock att det jag behöver köpa kommer hamna i första hand, så kläder blir det inte allt för mycket av. Jag har inte för mycket pengar att röra mig med heller tyvärr. Hur som haver; det blir en hel del till hemmet när vi åker! Sängkläder är ju ganska viktigt i och med att vi inte har några alls just nu då vi byter från ett singeltäcke till ett stort (24O × 2OO) och vi måste också ha dubbelsängslakan.

Sedan så längtar jag otroligt mycket efter att få shoppa lite på Selfridges; jag ska köpa mysiga ljus från Voluspa, lite smink tror jag från MAC och ett par Converse. Men besöket på Molton Brown är nog det som både jag och Martina ser fram emot mest, haha. Är mycket sugen på att gå till Zara Home och Next Home. Åh, det här kommer bli såå kul!

Ja, då är det alltså stress. Men jag blir sällan psykiskt stressad, utan min kropp tar ut stressen på andra sätt; ont i magen, min sorgacne, trött, ont i leder och sådant.

Men nu är det en positiv stress. Jag skrev om ett pussel när jag skrev inlägget om min acne. Nu kan jag dock säga att mitt livspussel har aldrig varit helt. Inte förrän nu. Jag har aldrig någonsin varit så säker på vad jag vill. Allt tack vare min andra halva - Roberto. Åh, jag blir lite tårögd här bara av att tänka på honom. Han är bara bäst.

1O dagar kvar till flytt. WOOP WOOP. Det kommer bli underbart. Kan inte bli bättre, tror jag inte. Det mesta är redan nedpackat, och Roberto klagar för att jag redan packat ner saker som vi behöver i vardagen så som stekspadar och grejer.
Men jag vill ju flytta nu nu nu!