SANNAS RUM

“You may be deceived if you trust too much,
but you will live in torment if you do not trust enough”

Jag har ett problem som kallas tillit. Jag har alltid haft lätt att lita på människor för att jag har haft en så bra självkänsla. Nu har jag dock insett att den där självtilliten strandat lite och hamnat efter mig. Den finns inte längre. Jag litar inte på mig själv, eller jag är inte riktigt bekväm med mig själv. Jag är rädd för mig själv, ser alltid det negativa i saker och ting och målar fan på väggen jämt och ständigt. När jag inte kan lita på mig själv kan jag heller inte lita på andra. Stup i kvarten kommer en farlig tanke upp i mitt huvud också. Den lyder "vad ska alla andra tycka?". Jag känner själv att jag är uppvuxen i miljöer där man tycker väldigt mycket om andra, jag är van vid att folk tycker. Men jag vill inte vara så himla beroende av vad andra tycker. Vad de tycker om mina kläder, om mitt hår, om vem jag är vän med, om vad jag gör, vart jag jobbar, vart jag bor. Den första tanken som slog mig när jag fick reda på att vi hade fått vår lägenhet var "Vad ska folk tycka om att jag har just den postadressen?". Istället för att vara positiv och inse att jag vid 2O års ålder har ett förstahandskontrakt. Jag har ju fått en fot in, varför ska jag bry mig om vad gamla gymnasiekompisar som inte ens hälsar på mig på stan ska tycka om att jag har 421 som postadress?

Det är inte så att jag inte har någon självdisciplin eller liknande, det är bara det att jag hela tiden går runt och är rädd för att jag inte ska klara av mitt liv. Jag är rädd att jag inte ska klara av motgångarna. Fastän det alltid löser sig för mig. Jag löste ett förstahandskontrakt på ett par dagar (tur eller vad?), jag hade jobb en vecka efter att jag kom hem från London... Så fort jag hamnar i mina dalgångar så tror jag att livet är slut, för jag litar inte på att jag klarar av att hantera situationen. Det är den sortens tillit jag inte har till mig själv. Inte att jag inte litar på att jag kan vara trogen mot min pojkvän, hela min värld kretsar runt honom och jag skulle aldrig göra något för att såra honom. Det är inte den tilliten jag inte har till mig själv. Det är tilliten som handlar om lycka, framgång och att klara av saker. Den saknar jag.

Jag har alltid varit stark, alltid varit självständig. Men så inser jag att nej, det är jag faktiskt inte. Jag är en produkt av mina föräldrar, mina vänner och min omgivning. De har format mig till den jag är. Mina upplevelser, mitt handlande och mina erfarenheter har skapat mig. Och alla människor har traumatiska upplevelser, det har även jag. Skillnaden är att jag har trott att jag har klarat av att hantera dessa utan att bli... neurotisk. Jag har inga tvångstankar, jag har aldrig tyckt att jag har skapat försvarsmekanismer för mig själv, jag har inget som helst neurotiskt beteende. Men så lägger jag mig ner för att sova och tankarna flyger iväg. Och jag inser att jag faktiskt utövar mer än fyra försvarsmekanismer, däribland somatisering, som visat sig främst genom att jag jämt och ständigt har ont i magen.

Första steget för mig är ju att förstå. Att förstå hur djupt rotad den här bristen på tillit är. Det lättaste för mig är att kunna prata om det, inte med vem som helst, men prata om det. Med vänner, familj och pojkvän. Men också få proffessionell hjälp att hantera det här. Jag vill förklara, försvara mig och berätta varför jag är som jag är. Varför jag har den här ständiga bekräftelsemanin. Varför jag måste få höra att människor älskar mig, att de kommer älska mig imorgon och nästa vecka också. Att de inte kommer lämna mig. Det är så fruktansvärt viktigt för mig att veta att allt kommer vara likadant imorgon. Att jag kommer vakna bredvid en människa jag älskar, och att hans känslor inte över en natt har förändrats. Det behöver jag gång på gång få höra. Eller så är det i alla fall just nu.

Jag vill bli starkare i mig själv, våga lita på mig själv. Inte leva med rädslor för vad som ska hända i framtiden, utan leva nu, idag. Må bra idag, och inte vara så rädd för imorgon. Det är mitt viktigaste mål just nu, att skapa den där självtilliten, så att jag kan släppa in och våga mer. Våga älska, våga lita på mig själv. För om jag inte klarar av att hantera mig själv kan jag ju heller inte hantera någon annan. Och det vill jag. Jag vill kunna hantera andra, jag vill vara en jättebra flickvän, jag vill vara en bra vän, en fin dotter och ett älskvärt barnbarn. Och jag vill bli en bra mamma.

Allting kommer bli bra. Det kommer bli bra nu, för jag har insett hur tidigare upplevelser har färgat av sig på mig. Och nu kan jag ta itu med det och jobba med det. Det går framåt för mig, om än med små, små steg.