Efter förrförra veckans lista om saker jag hatar tänkte jag - äsch, det får väl bli en älsklings-lista också. Så here we go, fredagslistan idag är om saker jag älskar! Går inte veckan väldigt fort by the way? Känns som det var igår jag gjorde förra veckans lista. Å andra sidan har jag ju varit sämst på att blogga sen förra fredagen...

KATTER
Japp, jag är obsessed. Jag är en kattälskare. En såndär person som antagligen kommer ha femhundratusen katter i en alldeles för liten lägenhet. Neee, jag kommer aldrig ha en katt för att de personerna jag vill dela boende med inte kan tänka sig att rucka på den lilla detaljen... Nej, skämt åsido, men ingen vill ha en katt med mig, så det har varit många sömnlösa nätter där tårarna har runnit. Det är liksom min dröm. En liten kisse...

CITRONTE
Min kärlek till citronte tog sin början för ett par år sedan då jag helt enkelt upptäckte Liptons Lemon Tea. Nu dricker jag i alla fall tre koppar om dagen, då jag har bett chefen att alltid ha ett litet lager med detta te på kontoret, så att jag inte avlider i tjänsten.

MAT
Ungefär tre timmar om dagen pratar jag om mat. Ungefär 12 timmar om dagen tänker jag på mat. Jag tänker på vad jag är sugen på, vad jag ska laga, vad jag har till matlåda, vad jag behöver handla, googlar recept. Jag är tjock på insidan kan man säga, jag är ju inte överviktig så utan mest överviktig i sinnet, haha.

SHOPPING
Jag kan inte riktigt acceptera att vissa människor inte gillar att shoppa. Klart det är tråkigt att plånboken blir smalare, men man blir ju rikare på andra saker. När jag mår dåligt kan jag gå in i en matbutik och gå loss, det är inte riktigt shopping så, men när jag är ledsen så blir jag alltid gladare om jag får köpa lite grejer! Inte så ekonomiskt, men så mår jag inte dåligt jätteofta heller.

MAUD OLOFSSON
Det vet ni ju redan, att jag älskar Maod. Men ah, jag älskar ju henne så hon måste vara med på listan!

ATT GE
Är inte det det bästa som finns? Att se någon öppna ett paket som man har köpt till dem. Åh, jag älskar det. Nästan så att jag vill ge bort allt jag har för att få se hur glada alla blir av det. Okej, nej det vill jag kanske inte, men jag tycker om att ge bort saker, göra andra människor glada. Det är nog det jag älskar mest.

Ja, nu ska vi (jag och mina andra personligheter) avreagera oss lite i bloggen, så därför ska jag lista en fin torsdagslista (kanske något att börja med?) med saker jag fullkomligen hatar. Det värsta jag vet, kan man säga. Också kanske ni kan få er en och annan svenskalektion, haha. Ni får också ta mig med en nypa salt, jag behöver bara få avreagera mig lite grann.

PERSONER SOM GÅR PÅ TÅG/BUSS/SPÅRVAGN ETC. INNAN FOLKET SOM SKA AV HAR GÅTT AV
Jag förstår inte? Jag blir så jävla förbannad när någon gör detta, för jag har nämligen varit med om att de har blockerat hela öppningen så att jag inte hunnit av! Det har jag även sett hända andra, för att någon morsa med barnvagn måste gå på innan vi som ska av får göra just det. Då blir jag förbannad. Har inget emot barnvagnar annars (förutom när det är trångt, då kan man bli lite irriterad för att folk tar med sig barnvagn och gör situationen lite mer outhärdlig).

SÄRSKRIVNING MED JÄTTE
Nej, tyvärr, det heter inte jätte kul, jätte bra, jätte fin etc. Det heter jättefin, jättekul och jättebra. Varför? Jo, därför att du säger det som ett ord, inte som jätte och fin, jätte och bra och jätte och kul. Du säger ju jättekul, inte jätte... kul. SNÄLLA MÄNNISKOR, SNÄLLA LÄRARE, SNÄLLA ALLA - SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA, FÅ IN DET, FÖR DET ÄR SÅ HIMLA.. det ser så IQ-befriat ut.

P3 POPULÄR & BRUNCHRAPPORTEN MED SONJA LEISTER
Nu är jag lite lycklig över att programmet P3 Populär ska läggas ner vid årskiftet, och Sonja Leister är bara researcher & sidekick på Brunchrapporten, men i två månader har jag nu fått dras med att lyssna på dessa två tråkiga människor (Sonja & P3 Populärs Tara Moshizi) som är så töntiga att jag nästa avlider. Om jag hade en fjärrkontroll till min radio hade jag sänkt volymen till 0 när de pratar och bara lyssnat på musiken, för den är helt okej. Men gud, det kryper i hela kroppen på mig när deras program är på. Å andra sidan vill jag ju ha något i bakgrunden när jag jobbar och i och med att jag har den sämsta radion någonsin, så får jag inte in någon annan kanal (P1, P2 & P4 räknas inte!)

MÄNNISKOR SOM SÄGER MIG/DIG ISTÄLLET FÖR JAG/DU
Precis som särskrivningen så tycker jag det låter så himla dumt och korkat när människor säger "bättre än mig" eller "bättre än dig" eller något i den stilen. Det heter bättre än du, bättre än jag, för det är en kortversion av "bättre än vad jag är". Man kan inte säga bättre än vad mig är.

HUMBLE BRAG
Inte twitterkontot humble brag, utan helt enkelt när folk ska skryta på ett ödmjukt sätt. Fast det är i och för sig värre när folk ska skryta eller hävda sig lite mindre ödmjukt. Till exempel när man får kommentarer som "Men den där låten är ju gammal, brukade lyssna på den när den var ny". Man känner lite - frågade jag? Brydde jag mig? Nja, inte precis. Eller typ när det trillar in en kommentar som "Det objektivet har jag med, fast den bättre versionen". Samma sak där - jag kände inte riktigt att jag behövde den informationen, för nu är jag glad för att jag har ett nytt objektiv/hårddisk/dator eller whatever, och då blir jag lite ledsen när du kommer och poängterar att det jag har köpt/fått inte är bra, men att du minsann har RÅÅÅD att ha det allra bästa. Jag unnar dig att ha allt, så länge du inte klankar ner på mig för att jag inte har det. Å andra sidan finns det olika sätt att säga saker och ting på, man kan ju få fram sitt budskap utan att vara elak och nedlåtande, liksom.

MARK ANTHONY & MARIAH CAREY
Egentligen får jag inte tycka illa om dessa två artister för min pojkvän, men jag gör det ändå. Varför? Jo, därför att jag bara blir illamående av att höra dem. Mariah Carey är den mest åmande människan någonsin, och dessutom gör hon sådär att hon markerar tonerna med handen, liksom när det är en hög ton så håller hon handen högt upp, också går hon ner en ton och då följer handen med neråt. Också låtsas hon att hon dirigerar musiken och det gör mig nästan psykiskt galen. Fulaste ever. Sedan Mark Anthony. Jag tycker att han har en horribel röst, jag klarar inte av att lyssna på den, den är gnällig och jobbig bara. Sedan så tycker jag att han ser fruktansvärt sliskig ut och bara   B L Ä !   Döda mig långsamt, ungefär.

Men ni får inte bli arga på mig nu, för att jag tycker såhär. Ni vet, jag är bara människa, har lite dåligt med livserfarenhet, är lite naiv och har sådana där dåliga egenskaper... Men jag slår ju inte ner folket som går på min spårvagn innan jag gått av, nej, jag skriver bara ett lite surt inlägg på min blogg istället! Och det är ju bra.

Nu ska ni får en fin liten lista med världens bästa kvinnor, enligt mig.

Nicole Scherzinger Maken till snyggare människa får man ju leta efter. Herrejesus Kristus vad snygg hon är. Och inte nog med det - så ska hon sjunga bra också! Avundsjukan är ganska så närvarande, men istället för att hata henne så älskar jag henne och allt hon gör. Hon är liksom så snygg så att jag själv på något sätt känner mig lite snygg. Hon utstrålar en form av säkerhet som man bara kan önska sig av tomten, för det är nog inget man kan träna upp.

Leighton Meester Hon kan sjunga, hon kan spela teater, hon är snygg och bara... GOSH - vem skulle inte vill vara Leighton? Jag skulle inte tacka nej i alla fall. Till en början när Gossip Girl sändes var jag halvt besatt av Blake Lively, men jag hatar hennes karaktär Serena van der Woodsen så himla mycket (här sammanfattar Parisa Amiri väldigt bra varför!) så nu har jag gått över till att älska Blair/Leighton istället. Men Leighton i alla fall - älskar hennes röst (främst när hon pratar) och hon är bara så otroligt cool!

Min Mamma Ja, jag tycker ju att min mamma är världens bästa kvinna! Såklart. Hon är stark, hon är snäll, omtänksam och vill alltid mitt bästa. Nu när vi inte bor ihop längre är vår relation starkare än någonsin, och jag älskar verkligen min mamma helhjärtat! Hon kunde inte varit bättre, och jag kunde inte haft en bättre mamma. Hon finns alltid där för mig och ställer alltid upp!

Maud Olofsson De flesta vet att jag är lite besatt av MAOD (som jag så fint kallar henne), ibland tänker jag att hon kan vara min extramormor. Främst för att hon är lite lik min egna mormor, och därmed så får jag lite kärlekskänslor när jag ser Maod. Hon är en riktig powerwoman, så jäkla cool och stark och ah... jag blir lite stridslysten bara av att tänka på hur bra hon är; nu ska jag ut och kriga med allt och alla som jag inte delar åsikt med. Maod for president.

En sak jag har kommit på är att jag älskar rutiner. Alltså verkligen älskar! Till exempel så tvättar jag bara mitt hår på utsatta dagar, samma dagar varje vecka. Varje söndag försöker jag tvätta, få en bra tid i tvättstugan, och denna dag tar jag också ett fotbad och kör lite pedikyr. Varje morgon går jag upp klockan sex, jag går och klär på mig, sminkar mig, äter frukost och borstar tänderna. Packar ner matlådan och åker till jobbet - samma visa varje dag och jag älskar det. Jag älskar att veta exakt vad jag ska göra, då går allt snabbare, och jag trivs med att jag gör vissa saker till rutin och inte bara hipp som happ gör dem. Utan rutin så blir det inte lika bra, kan jag känna. Spontanitet i all ära, det fungerar då och då, men jag vill verkligen göra saker till rutiner för då blir jag bättre på att göra dem, jag gör dem mer effektivt och jag trivs med att ha dem gjorda. Vad tycker ni om rutiner?

Den senaste veckan har varit underbar med lunch på stan, solning ute på Saltholmen, shopping, en sjukt rolig utgång, filmmys, goda middagar och gott vin.

Jag vill berätta att det var längesedan jag var så här lycklig. Jag tror att det var i bröjan av min tid som au pair i London som jag hade samma känsla. De senaste månaderna har präglats av hemlängtan, ganska mycket hjärtesorg, lite för mycket bakfylleångest och hunger. Att gråta har varit lite utav en del av vardagen, så nu när jag flyttat hem känns det inte som att det finns några tårar kvar. Hur mycket jag än försöker kan jag inte gråta just nu.

Allt är perfekt. Det är fint. Det är underbart och jag är lycklig. Jag har ett jobb, jag har en lägenhet, jag har fina vänner, en underbar familj, och jag kan göra vad jag vill med mitt liv. Det enda som jag känner att jag saknar just nu är... en cykel! Haha. Ni märker hur lättsamt jag har det. Hur lättsam min attityd har blivit. Saker och ting är inte jobbiga längre, det är inte pessimism som tar över min vardag, utan det är skratt, lycka och en känsla av mättnad. Ja, jag känner mig mätt. Både fysiskt och psykiskt. Känns inte som att jag behöver så mycket mer än det jag har.

Guilt med Nero gick precis på på Spotify, en låt som följt med mig under de senaste månaderna och som stämmer in ganska bra på hur jag har känt mig i relationerna jag haft i London. Jag är glad att jag har kommit därifrån nu. Det var de bästa 8 månaderna i mitt liv, ingen tvekan, men det var nog också några av de värsta månaderna i mitt liv. Jag satte mig själv på prov ordentligt genom att härda ut. Jag är lycklig att jag gjorde det. Att jag kunde bevisa för mig själv att jag är sådär grym, att jag orkar med, att jag kan ta ansvar. Nu känns det som att ingenting står i vägen för mig. Inget alls. Jag kan göra vad jag vill.

Sedan i fredagseftermiddag har jag suttit bänkad framför nyhetssändningar, aftonbladet, svd, dn etc. på min lediga tid. För mig är Utøya en sådan fruktansvärd tragedi att jag inte ens kan sätta ord på det. Jag kan inte förstå, inte alls, hur man kan skada barn. Barn är barn. Ungdomar är ungdomar. Jag kan i och för sig aldrig förstå hur man kan döda en annan människa på grund av en politisk åsikt. Gärningsmannen är definitivt en sociopat värd namnet. Det är nästan så att alla serier - CSI, Cold Case, Criminal Minds etc. - hamnar i skymundan nu. Jag har alltid tänkt att sådana här saker inte händer i verkligheten, och speciellt inte i vårt lilla Norden.

På torsdag åker jag själv på Liberala Ungdomsförbundets kongress. Det kommer nog ligga en rädsla i magropen hela helgen. Vi fick precis information om att det kommer vara ständig kontakt med polisen under hela kongressen, men att det inte finns något hot mot Sverige i allmänhet och inte mot LUF i synnerhet. Å andra sidan - who saw this coming? Nej, det är inte med ett leende på läpparna jag åker ner till Landskrona i helgen. Det är snarare med en nervositet tryckande i bakhuvudet.

Det är ofattbart. Det gör mig så fruktansvärt upprörd. Jag kan inte förstå, jag kan inte förstå. 21 år som högst får gärningsmannen, men jag tror ärligt talat inte att han kommer leva länge till. Det han har gjort kommer väcka sådant otroligt hat både hos allmänheten (no shit?!) men även inom fängelsets väggar. Sånt här får inte hända. Det händer inte. Men det har hänt, i vårt grannland, barn som är politiskt aktiva - precis som jag - har blivit skoningslöst mördade av en sociopat som samhället missat. Jag är inte politiskt aktiv för att jag vill vara elak mot dem som inte tycker som jag gör. Jag är politiskt aktiv för att jag tycker det är roligt, för att jag tror att lilla jag kan förändra tillsammans med mina vänner, jag tror på mina värderingar och jag tror att vi mår bättre i den världen jag vill skapa. Men jag går då fan inte och skjuter ner barn som inte tycker som jag, vare sig åt höger eller vänster, upp eller ner.

Nej, jag kan inte sätta ord på den känslan jag har inombords. Det är rädsla (även om jag inte direkt tror att det händer igen en vecka senare), det är ilska, det är sorg.

Artikel ur Svenska Dagbladet

Obehag på hög nivå! Det är ännu inte bekräftat att det är en terroristattack som precis ägt rum i Norges huvudstad Oslo. Om det är det så blir jag helt... jag vet inte ens vad. Förstår ni att det är den andra terroristattacken i Norden på mindre än ett år i så fall? Det är helt sjukt, jag kan inte förstå, inte alls. Det är ofattbart hur man kan agera på det här sättet för att på ett eller annat sätt föra fram en åsikt. Både i Sverige och Norge har vi en otroligt bra yttrandefrihet - varför anser vissa att det krävs bilbomber och självmordsbombare utöver alla de forum man kan uttrycka sig i? Jag undrar vad som rör sig i de här människornas huvuden...

Åh, får ni också känslor ibland att ni skulle vilja vara någon i en sång? Jag har ju alltid velat bo i Stockholm, för det finns så mycket mer känsla där. Och de flesta svenska låttexter utspelar sig däruppe i min fantasi - Sarah, Vem tänder stjärnorna, Sakta gå hem genom stan och inte minst sommarlåten nummer ett; Stockholm i mitt hjärta. För att inte tala om Oskar Linnros och Veronica Maggios låtar... Jag har börjat lyssna massor på sånadär svenska sommarhits från 80-/90-talet, och jag älskar det.

Och vem vill jag vara? Självklart vill jag vara Sarah. Jag vill bo i min lägenhet, vara lite mystisk och att trevliga män ska vilja dejta mig. Inte en massa pundhuvuden som verkar vara det enda London har att erbjuda mig. Är de inte schizofrena och sjuka i huvudet (okej, det är en möjlig överdrift där, men ändå), så är de stalkers, eller rentav pinsamma. Nej, mina planer styrs mot Stockholm. London skulle vara underbart att leva sitt liv i. Men när man är uppvuxen med att pappa har GES i skivhyllan och man lyssnar på en massa stockholmare som gnolar sina melodier... Då vet man att Håkan Hellström har fel - Stockholm kan visst bli min stad!

London blev aldrig romantiskt för mig. Jag fick en enda mysig dejt, med Andrew, och det av ungefär fem stycken. Vad säger att det helt plötsligt skulle dyka upp en trevlig man och ta mig till Primrose Hill i solnedgången med en flaska rosé, jordgubbar och ost? Inget. Så därför snor jag åt mig Håkans låttext istället och säger London blir aldrig min stad.

Haha, vilket knepigt inlägg det här blev...

Nu kommer ett känsloinlägg. För att det är mycket känslor inom mig just nu.

Att unna andra människor är något jag alltid gjort. Och det är också därför jag är liberal, för jag ser inte problemet i att andra har det bättre än vad jag har, bara problemet i att folk har det sämre än jag. Jag skulle aldrig, aldrig lägga energi på de människor som har det bättre än jag, utan istället försöker jag hjälpa dem som vill ha hjälp på alla sätt jag kan komma på. Därför är det för mig så innerligt svårt att förstå varför inte alla människor gör det.

En person lärde mig en gång att man aldrig ska skämmas för andra. Jag har försökt att tänka på detta, för jag kan bara styra över mig själv, mina val och vad jag gör. Därför tycker jag också att man inte ska vara avundsjuk på andra, inte vara svartsjuk, inte vara missunnsam. För ärligt talat - att inte kunna unna andra människor lycka, framgång och ja, vad som helst, är det värsta jag vet. Att inte kunna unna andra människor att få vara lyckliga är det värsta jag vet.

Om jag blir lycklig över en sak, en konkret sak eller en känsla, så ska inte någon, inte någon, få komma och förstöra det för mig. Jag har fått nog av att människor inte kan unna mig att få vara lycklig. Och jag börjar få nog av att folk i min närhet, som jag verkligen tycker om, får utstå samma sorts missunnsamhet. Om man verkligen tycker om någon så försöker man se det ur ett perspektiv som gör en glad för den andra personens skull.

Jag kan ta ett exempel. Min underbara vän och plastsyster Camilla är på en resa runt i Asien. Något jag alltid velat göra. Men istället för att vara avundsjuk på henne så unnar jag henne det, jag unnar henne att få göra det jag vill göra. Jag unnar andra att få ha fler besökare än vad jag har på min blogg, jag unnar andra att få fler materiella saker än vad jag har, och jag unnar andra att få må bra. Så länge de kan vara glada när det går bra för mig. Det är inte så att jag svänger om det inte är så, jag blir bara likgiltig inför personerna.

Min mamma har lärt mig att det finns personer som tar energi av en, som är energitjuvar, och att det finns personer som ger en energi. Det är de sistnämnda man ska omge sig av, för de förra har egna problem och tar ut det på andra. De har så mycket problem inombords, de mår inte tillräckligt bra i sig själva, för att se lyckan och kärleken i allt det som alla andra har. Det kan vara pengabrist, det kan vara traumatiska händelser.

Jag hoppas att mina ord går in i er, att ni också börjar tänka som jag gör. Jag vet att många redan gör det - det ser jag ju på min blogg; ni unnar verkligen mig allt gott. Ni är otroligt snälla mot mig och det gör mig glad, lycklig. Men så länge det finns olyckliga människor i världen så ser vi också problem. Det är olyckan som gör att vi har världsproblem, det är missunnsamheten som gör det. Så varför inte ta och börja med gräsrötterna, de som står oss närmast? Unna dem allt de kan få, och om alla gjorde det skulle vi ha en bättre värld.

Oj, vad djupt det blev.
Det här har inte med politik att göra förresten, det har med att människor generellt har svårt att acceptera att andra människor får må bra. Men jag kan lova att ju fler människor som mår bra, desto mindre problem kommer alla relationer ha.

Bilder från förra sommaren.

Visst finns det låtar som blir så mycket bättre när man är kär? Det tycker i alla fall jag. Till exempel Jag Kommer - Veronica Maggio tyckte jag inte var bra tidigare, men just nu kan jag bara sätta mig in i låten och det känns som att jag förstår vad den handlar om nu på ett mycket klarare sätt. Så den spelas lite grann. Tillsammans med andra goa låtar som bara får mig att vilja dansa omkring på en äng i en fin, vit sommarklänning.

Åh vad det känns skönt att börja hitta sig själv, hitta vad man vill fokusera på, prioritera och hitta vem man faktiskt är. Men med detta kommer också insikter, man väljer bort saker som tidigare har legat en så otroligt varmt om hjärtat. Saker som fått en att utveckla och haft påverkan på den man är idag.

Politik har i flera år varit något som legat mig sådär nära. Men under mitt år här (om det nu bara blir ett år), inser jag att jag glömmer det. Det känns så långt borta numera och jag vet att om jag skulle fortsätta så skulle det bero på att jag älskar människorna jag gör det med. Jag har hittat vänner för livet där. Men medan jag sitter här, medan jag är någon form av partybrud, så utvecklas tjejer och killar därhemma, och jag hamnar efter. Jag läste SVD, Aftonbladet och DN varenda dag när jag bodde i Sverige. Idag läser jag inte tidningar om det inte är en skvallertidning eller Vogue, jag ser inte på nyheterna. Det enda som typ uppdaterar mig om livet utanför min engelska bubbla är twitter...

Men just nu känns politiken som en del av min uppväxt, och inte som en del av den jag blir nu. Tjejen som gick från att ha högklackade skor varenda dag i skolan, klänning eller kjol varenda dag och aldrig mjukisbyxor till att vägra allt som innebär spets, sockersött och heels. Som la upp dagens outfit varenda dag och endast letade efter klänningar när hon shoppade. Hon som var den personen under gymnasiet men nu har gått till att bara ha byxor och förakta allt vad klänningar heter, och om det är kjolar ska de vara gjorda av lite konstiga material. För det är vad jag vill ha, inte vad jag förväntas ha på mig. En utgång i London innebär skinnbyxor och magtröja, en utgång i Sverige innebär 12-centimetare och en fin klänning. Jag känner mig finast i alternativ ett.

Så fort jag flyttar hem till Sverige hamnar jag i mitt fack igen. Här kan jag vara mig själv. Mitt liv är mitt eget här, men det är inte det hemma. För där har jag själv hjälpt till att sätta en stämpel på mig själv. Hon den där lilla, söta, som ska ha koll på mode i ena gänget, men i andra gänget är hon tjejen som säger alla grova ord och säger vad alla tänker. Och de håller handen för munnen när jag säger något. Hon med bloggen.

Nej, här är jag mig själv, för jag kunde börja om med helt nya vänner. Inget är påklistrat, inget förväntas av mig. Ingenting är som det var hemma. Och jag kan köpa precis vad jag vill att ha på mig och ingen säger "åh, det där är såå du", ingen kan säga att jag inte ska pierca mig, tatuera mig, eller vad som helst. För här är jag ett oskrivet blad i en bok som precis har börjats.

Man ska aldrig säga aldrig. Men när jag kommer hem vill jag inte hamna i mitt fack igen. Det var ju därför jag åkte - för att jag hatade vad som förväntades av mig.

Dock älskar jag fortfarande alla mina vänner därhemma, jag hoppas ni uppskattar den jag blir nu, om jag lyckas vara mig själv när jag kommer hem och inte den person jag var när jag åkte. Som känns som ett avslutat kapitel i en annan bok. Som aldrig riktigt var jag.

Hej!
Därhemma finns det flera personer som följer min blogg, och många har slutat höra av sig sedan jag flyttade hit, precis som jag skrev tidigare i veckan. Nu har jag fått reda på att det beror på att de tycker att jag skryter. Och jag försöker fundera ut på vilket sätt jag skryter.

Så jag vill bara säga till er därhemma:
Jag lever på 1300 kronor i veckan, i Europas dyraste stad. Jag kan inte gå utanför dörren utan att behöva spendera - det finns absolut ingenting som heter gratis här. Jag lever på minimum varenda dag, står och jämför Sainsburys egna vodka med Waitroses (det är som om ICA skulle göra egen vodka och vi skulle jämföra den med Coop) för att vi ska kunna förfesta så billigt som möjligt. Det skiljer kanske bara en pund, men för mig är det en halv fika på Starbucks. Jag har skaffat klubbkort överallt för att få ta del av erbjudanden så att man inte lägger ut onödiga pengar. Och jag handlar i princip bara på Primark. När vi fikar på Starbucks är det många gånger jag betalar med 10-pencare - vilket är detsamma som enkronor. Eller så får Therese bjuda för att jag inte har några pengar kvar sedan helgen.

Och jag jobbar mer än 40 timmar i veckan, jag jobbar ungefär 50 timmar i veckan, slå ut det på 1300 kronor, och se vad jag har i timlön. 26 kronor. Men jag är här för upplevelsen, för att få ta del av en vacker stad. Man lever för att det ska bli fredag, och när det väl är fredag vill man ut - spela roll var, men utgång är väl det de flesta i Sverige också brukar ta till på helgen? I alla fall vad jag vet.

Det är inget lyxliv här borta. När vi går ut på Poshklubbar (de i city) får vi ibland gå in gratis därför att jag har lärt känna en tjej här som är promoter. Vi får lite dricka vid bordet, och vi får dansa. Men vi kan inte köpa någon egen dricka på stället, för det har vi inte råd med. Har vi tur kanske någon bjuder oss på dricka vid deras bord (där de spenderar sjuka summor och man bara tycker synd om dem för att de inte lägger pengar på nåt vettigare än ett par svettiga svenska flickor), men så har de också en baktanke med allt och antingen är de knarkare eller galna. Och inte på ett bra sätt. Därför kanske vi åker till Camden istället, där drickan är billig, men inträdet dyrare. I längden kanske det blir billigare, jag vet inte? Och man slipper nog aggressiva människor som försöker förstöra ens liv.

Så jag hoppas att ni därhemma slutar döma mig nu. Att ni inte tror att jag förändras. För det gör jag inte. Jag kommer aldrig bli någon som jag inte är bara för att jag bor här, för att jag går på lite klubbar. Aldrig.

Är jag inte värd luften jag andas är du inte värd min tid.

Jag tog ingen filosofikvart imorse. Har haft filosofi med mig själv resten av dagen istället. En del frågor har poppat upp i mitt huvud, men främst - vad är det egentligen för människor som jag kallar vänner? Varför kallar jag dem mina vänner? Varför låter jag folk behandla mig hur som helst?

Är vänner sådana som slutar höra av sig när man anförtror dem saker?
Är vänner sådana som dömer en när man berättar om jobbiga händelser?
Är vänner sådana som inte svarar när man skriver snälla och gulliga meddelanden till dem?
Är vänner sådana som blir arga för minsta lilla grej?

Nej, jag undrar faktiskt vad vänner är... För för tillfället känns det som att fyra av mina bästa, alltså verkligen bästa jävla vänner inte är något mer än människor. Människor jag inte känner. Kan inte alla bara se sig i spegeln, fundera på vad de är för några?

Mina händer bara flyger över tangenterna, hjärtat sitter i halsgropen, och jag är så @£?&! förbannad just nu. Vill bara gå ut i trädgården och ställa mig och skrika.

Ena dagen är man värd hela världen. Andra dagen är man inte värd luften man andas.
TACK HEJ, FUCK DIG, JAG HAR FÅTT NOG.

Jag har kommit på vad världens största i-landsproblem är. Det stavas Ben & Jerrys.
Varför, tänker ni. Jo, därför att anledningen till att man äter B&J är ju för att komma åt allt gott som är i glassen, inte glassen i sig. Och då har jag alltid samma dilemma - ska jag peta ut alla browniebitar/macadamianötter/marschmallowbitar/cookie-dough-bitar osv. och äta dem sist och tvinga i mig all glass först? Eller ska jag peta ut allt och äta det och sedan slänga glassen? Jag vet inte vad som är värst faktiskt...

Till historien hör ju att jag inte riktigt gillar glass. Jag gillar bara allt det där i B&J.

Under de senaste dagarna har jag rört mig ganska mycket med kollektivtrafiken här i London - buss och London underground. Och jag har varit uppriktigt rädd. Tittat runt omkring mig hela tiden och försökt hitta någon som skulle kunna vara... terrorist. Ja, Aftonbladet har ju lyckats med sin skrämseldel. Men frågan är hur rädd man ska vara för terroristattacker. Ska man begränsa sitt eget liv eller leva med risker? Fast sedan ska man också fråga sig hur mycket man ska lita på Aftonbladet. Jag kommer ihåg när allt handlade om svininfluensan, herregud vad Sverige bara käkade allt Skrämselbladet skrev och köpte upp allt lager med alkogel från Apoteket. Sedan så var det bara ett fåtal som fick de, och de som dog led av andra hemska sjukdomar.

Här i London gick svininfluensan också, och två i min familj hade det. Not a big deal, liksom. De lever ju nu. Och i veckan hade troligtvis ytterligare en medlem ur familjen svininfluensan (det var dock inte jag, haha). Och han lever nu också.

Så ska man sitta och ha obehagliga fjärilar i magen när man åker tuben? Ska man vara rädd att bussen man sitter på helt plötsligt ska sprängas? Hur rädd ska man vara?

Så fort man slutar vara kär i någon så glömmer man också känslan av hur det är. Så när man väl börjar falla för någon annan har man ingen aning om ifall det faktiskt är kärlek, eller om man är bekväm i att vara "kär". Man blir liksom kär i att vara kär. Det är ju ändå en underbar känsla, att vara förälskad i någon.

Att bli glad varenda gång man är i närheten av en person, att bli varm i hela kroppen när han tar i en, att bara längta efter honom... Allt det där är ju vackert, fint och något jag tycker om att "göra".

Så då är frågan - när vet man att man verkligen är kär?
Är det när man känner sig ensam om kvällarna och den första man kommer att tänka på är honom?
Är det när man jämt och ständigt applicerar honom i alla kärlekslåtar man hör?
Är det när man vill höra av sig för femtioelfte gången på en minut?

Jag vet inte.
Men jag försöker hålla mig ifrån att bli tillgänglig.

Världens bästa fotoeffekt heter dagsljus!
Jag har fått värsta långt hår också.

Då var det dags för mig att bege mig mot Marks kommun. Capa hämtar mig i Göteborg, så är det förberedelser som gäller under eftermiddagen och sedan anländer alla vid fem, om jag inte minns fel. Det är nämligen kongress för Liberala Ungdomsförbundet (nationellt årsmöte kan man säga) samt extrainsatt årsmöte för LUF Väst. Ska bli toppenkul att träffa alla!

Men don't worry! Jag har förberett massa inlägg för er, hihi.

Igår hände en grej som faktiskt var lite jobbig.

Jag har aldrig varit mörkrädd, eller rädd för att träffa på någon när jag går ensam hem från tåget. Det har hänt två gånger, en gång i vintras när jag stod ensam på busstationen här i Lerum. En man närmade sig jättelångsamt bakifrån och jag var jätterädd. Men han ville bara fråga vart jag skulle, för han var busschaufför själv.

Igår var andra gången. Jag var i Trollhättan på möte med Folkpartiet, och skulle ta 21.14-tåget hem. Men det var försenat till 23.05, så jag fick ta ett annat tåg, 21.58. Jag var trött som bara den, tårarna var nära för jag hade sån panik på att jag inte kom hem. Då ställer sig en man vid anslagstavlan och ber mig hjälpa honom att förstå. Så jag förklarar, på engelska och svenska. Han säger att han väntar på en "kompis" från Göteborg, som han ska köra till Ed i Dalsland.

Han försöker bjuda mig på ciggaretter, men jag tackade nej, men höll honom sällskap för att inte verka otrevlig. Sedan gick jag in och satte mig igen, då sätter han sig bredvid, och alldeles för nära. Han håller upp sina händer och pekar på vänster ringfinger och undrar om jag är gift. Jag är ju väldigt godtrogen och naiv, så jag sa nej. Vi pratade en stund, och jag försökte maka mig bort från honom. Då kommer G4S-vakten och säger att vi måste gå ut och vänta ute. Där säger han att han kan köra mig till Göteborg "för han ska ändå dit". Vad hände med kompisen?

Jag tackar artigt nej, och sätter mig på en bänk, han försöker bjuda mig på fler ciggaretter, men jag tackar nej. Då lägger han armen om mig och börjar massera min rygg. Försöker gång på gång få mig att följa med till bilen. Han frågar om jag bryr mig om åldersskillnader (han var typ 45) men jag låtsades att jag inte förstod, och sedan frågade han om han och jag kunde byta ringar. Även då låtsades jag att inte förstå.

Då, kära läsare, är det bra om man har bra vänner. Jag skickade iväg ett sms, och två sekunder senare ringer någon som kan hålla mig upptagen. Till slut kommer det en till person till Trollhättans station, och jag kan andas ut. Han lämnar mig till slut ifred, och jag kan gå bort till perrongen.

Ha alltid telefonen beredd, när ni är ensamma, tjejer och killar!
Man vet aldrig.

Jag sitter inne på val.se och uppdaterar för jämnan (läs varannan minut). Jag är supernyfiken på hur många kryss jag fick. Om jag fick typ 10 är jag jättenöjd. Jag drev ju ingen kampanj för att vinna, så jag är superglad i så fall. Också följer jag ju självklart den gastkramande rösträkningen nationellt - det är helt olidligt. Det handlar om 4 jävla röster i Göteborg. Kom igen nu Alliansen!

Världens bäst Tobias & jag.

LUF Skaraborg blir avtackade.

Jag & Jennifer på Poseidon!

I söndags var det alltså valvaka. För dig som inte har koll på vad det är; man samlas och kollar på SVT's direktsända valvaka, käkar mat och dricker gott. Sitter som på helspänn, kör lite tal till folk hit och dit, rösterna rullar in och sedan när det är klart så ska man bada i en fontän. Vi tänkte Poseidon, men sossarna i Göteborgs stad hade tömt den. Så det blev dans på kanten till skrålande hejaramsor i stil med:

Vem vill vara sosse nu? Ingen, ingen.
Vem vill vara sosse nu? Ingen, ingen alls.
melodi: Everybody sing that song, doh daah, dooh daah

och sedan drog vi till spritluckan på Park Lane (fortsättning följer alltså...)