SANNAS RUM

Den senaste veckan har varit underbar med lunch på stan, solning ute på Saltholmen, shopping, en sjukt rolig utgång, filmmys, goda middagar och gott vin.

Jag vill berätta att det var längesedan jag var så här lycklig. Jag tror att det var i bröjan av min tid som au pair i London som jag hade samma känsla. De senaste månaderna har präglats av hemlängtan, ganska mycket hjärtesorg, lite för mycket bakfylleångest och hunger. Att gråta har varit lite utav en del av vardagen, så nu när jag flyttat hem känns det inte som att det finns några tårar kvar. Hur mycket jag än försöker kan jag inte gråta just nu.

Allt är perfekt. Det är fint. Det är underbart och jag är lycklig. Jag har ett jobb, jag har en lägenhet, jag har fina vänner, en underbar familj, och jag kan göra vad jag vill med mitt liv. Det enda som jag känner att jag saknar just nu är... en cykel! Haha. Ni märker hur lättsamt jag har det. Hur lättsam min attityd har blivit. Saker och ting är inte jobbiga längre, det är inte pessimism som tar över min vardag, utan det är skratt, lycka och en känsla av mättnad. Ja, jag känner mig mätt. Både fysiskt och psykiskt. Känns inte som att jag behöver så mycket mer än det jag har.

Guilt med Nero gick precis på på Spotify, en låt som följt med mig under de senaste månaderna och som stämmer in ganska bra på hur jag har känt mig i relationerna jag haft i London. Jag är glad att jag har kommit därifrån nu. Det var de bästa 8 månaderna i mitt liv, ingen tvekan, men det var nog också några av de värsta månaderna i mitt liv. Jag satte mig själv på prov ordentligt genom att härda ut. Jag är lycklig att jag gjorde det. Att jag kunde bevisa för mig själv att jag är sådär grym, att jag orkar med, att jag kan ta ansvar. Nu känns det som att ingenting står i vägen för mig. Inget alls. Jag kan göra vad jag vill.