SANNAS RUM

Åh, får ni också känslor ibland att ni skulle vilja vara någon i en sång? Jag har ju alltid velat bo i Stockholm, för det finns så mycket mer känsla där. Och de flesta svenska låttexter utspelar sig däruppe i min fantasi - Sarah, Vem tänder stjärnorna, Sakta gå hem genom stan och inte minst sommarlåten nummer ett; Stockholm i mitt hjärta. För att inte tala om Oskar Linnros och Veronica Maggios låtar... Jag har börjat lyssna massor på sånadär svenska sommarhits från 80-/90-talet, och jag älskar det.

Och vem vill jag vara? Självklart vill jag vara Sarah. Jag vill bo i min lägenhet, vara lite mystisk och att trevliga män ska vilja dejta mig. Inte en massa pundhuvuden som verkar vara det enda London har att erbjuda mig. Är de inte schizofrena och sjuka i huvudet (okej, det är en möjlig överdrift där, men ändå), så är de stalkers, eller rentav pinsamma. Nej, mina planer styrs mot Stockholm. London skulle vara underbart att leva sitt liv i. Men när man är uppvuxen med att pappa har GES i skivhyllan och man lyssnar på en massa stockholmare som gnolar sina melodier... Då vet man att Håkan Hellström har fel - Stockholm kan visst bli min stad!

London blev aldrig romantiskt för mig. Jag fick en enda mysig dejt, med Andrew, och det av ungefär fem stycken. Vad säger att det helt plötsligt skulle dyka upp en trevlig man och ta mig till Primrose Hill i solnedgången med en flaska rosé, jordgubbar och ost? Inget. Så därför snor jag åt mig Håkans låttext istället och säger London blir aldrig min stad.

Haha, vilket knepigt inlägg det här blev...