Omge dig med bra vänner
Igår hände en grej som faktiskt var lite jobbig.
Jag har aldrig varit mörkrädd, eller rädd för att träffa på någon när jag går ensam hem från tåget. Det har hänt två gånger, en gång i vintras när jag stod ensam på busstationen här i Lerum. En man närmade sig jättelångsamt bakifrån och jag var jätterädd. Men han ville bara fråga vart jag skulle, för han var busschaufför själv.
Igår var andra gången. Jag var i Trollhättan på möte med Folkpartiet, och skulle ta 21.14-tåget hem. Men det var försenat till 23.05, så jag fick ta ett annat tåg, 21.58. Jag var trött som bara den, tårarna var nära för jag hade sån panik på att jag inte kom hem. Då ställer sig en man vid anslagstavlan och ber mig hjälpa honom att förstå. Så jag förklarar, på engelska och svenska. Han säger att han väntar på en "kompis" från Göteborg, som han ska köra till Ed i Dalsland.
Han försöker bjuda mig på ciggaretter, men jag tackade nej, men höll honom sällskap för att inte verka otrevlig. Sedan gick jag in och satte mig igen, då sätter han sig bredvid, och alldeles för nära. Han håller upp sina händer och pekar på vänster ringfinger och undrar om jag är gift. Jag är ju väldigt godtrogen och naiv, så jag sa nej. Vi pratade en stund, och jag försökte maka mig bort från honom. Då kommer G4S-vakten och säger att vi måste gå ut och vänta ute. Där säger han att han kan köra mig till Göteborg "för han ska ändå dit". Vad hände med kompisen?
Jag tackar artigt nej, och sätter mig på en bänk, han försöker bjuda mig på fler ciggaretter, men jag tackar nej. Då lägger han armen om mig och börjar massera min rygg. Försöker gång på gång få mig att följa med till bilen. Han frågar om jag bryr mig om åldersskillnader (han var typ 45) men jag låtsades att jag inte förstod, och sedan frågade han om han och jag kunde byta ringar. Även då låtsades jag att inte förstå.
Då, kära läsare, är det bra om man har bra vänner. Jag skickade iväg ett sms, och två sekunder senare ringer någon som kan hålla mig upptagen. Till slut kommer det en till person till Trollhättans station, och jag kan andas ut. Han lämnar mig till slut ifred, och jag kan gå bort till perrongen.
Ha alltid telefonen beredd, när ni är ensamma, tjejer och killar!
Man vet aldrig.
Jag har aldrig varit mörkrädd, eller rädd för att träffa på någon när jag går ensam hem från tåget. Det har hänt två gånger, en gång i vintras när jag stod ensam på busstationen här i Lerum. En man närmade sig jättelångsamt bakifrån och jag var jätterädd. Men han ville bara fråga vart jag skulle, för han var busschaufför själv.
Igår var andra gången. Jag var i Trollhättan på möte med Folkpartiet, och skulle ta 21.14-tåget hem. Men det var försenat till 23.05, så jag fick ta ett annat tåg, 21.58. Jag var trött som bara den, tårarna var nära för jag hade sån panik på att jag inte kom hem. Då ställer sig en man vid anslagstavlan och ber mig hjälpa honom att förstå. Så jag förklarar, på engelska och svenska. Han säger att han väntar på en "kompis" från Göteborg, som han ska köra till Ed i Dalsland.
Han försöker bjuda mig på ciggaretter, men jag tackade nej, men höll honom sällskap för att inte verka otrevlig. Sedan gick jag in och satte mig igen, då sätter han sig bredvid, och alldeles för nära. Han håller upp sina händer och pekar på vänster ringfinger och undrar om jag är gift. Jag är ju väldigt godtrogen och naiv, så jag sa nej. Vi pratade en stund, och jag försökte maka mig bort från honom. Då kommer G4S-vakten och säger att vi måste gå ut och vänta ute. Där säger han att han kan köra mig till Göteborg "för han ska ändå dit". Vad hände med kompisen?
Jag tackar artigt nej, och sätter mig på en bänk, han försöker bjuda mig på fler ciggaretter, men jag tackar nej. Då lägger han armen om mig och börjar massera min rygg. Försöker gång på gång få mig att följa med till bilen. Han frågar om jag bryr mig om åldersskillnader (han var typ 45) men jag låtsades att jag inte förstod, och sedan frågade han om han och jag kunde byta ringar. Även då låtsades jag att inte förstå.
Då, kära läsare, är det bra om man har bra vänner. Jag skickade iväg ett sms, och två sekunder senare ringer någon som kan hålla mig upptagen. Till slut kommer det en till person till Trollhättans station, och jag kan andas ut. Han lämnar mig till slut ifred, och jag kan gå bort till perrongen.
Ha alltid telefonen beredd, när ni är ensamma, tjejer och killar!
Man vet aldrig.
Trackback
