Leggings - Bikbok | Linne, väst & skor - H&M | Kavaj - Primark

Idag så ska jag städa mitt egna rum för imorgon kommer min pappa hit! Ska bli supermysigt med en helg med honom. Får mig att tänka lite på när vi var i Geilo när jag va fyra-fem år. Hur som helst, jag måste alltså städa. Sedan har jag fått in beställningar på hela fyra bloggdesigner (superkul!) så det ska jag pilla med också. Så jag måste köra igång med jobbet nu innan så att jag är klar klockan 1O.

Andra veckan i februari satt jag på en pub i Pimlico/Vauxhall och drack Magners. Det var en kväll att minnas, verkligen. Det var en typiskt engelsk pub, men inte välbesökt, bara sådär genuin och trevlig. Man blev glad av att sitta där. Jag satt med en massa killar som rullade sina egna cigaretter, de gick ut i köket på puben och pratade med chefen, stod där och rökte med honom, vi valde musik på en dator som fungerade som jukebox. Vi skrattade, pratade, berättade historier. Jag minns en som någon berättade om att han skulle hjälpa sin mamma att rulla pannkakor (ni vet när man gör dem till rullar) och han hade lyckats rulla den så som man rullar en cigarett. Hon hade fått ryck på honom och alla bara skrattade. Att bara omges av människor som pratar brittiska, på riktigt, var så fantastiskt. Det var så fint på något sätt, och hela jag blev bubblig av lycka. Vi satt ute på verandan som var utsmyckad med fejk-palmer och hawaii-blommor. Det var som i en film på något sätt, och jag var lycklig. Vi valde Florence and the Machine på "jukeboxen". Alla sjöng med, alla tog olika delar av låten, bakgrundskörerna, huvudsången, eller refrängen. Och sedan satt vi där, ytterligare en timme efter att de hade stängt. Det var bara vi kvar och till slut jagade chefen ut oss i februarinatten. Och det var en av de kvällarna som slutade med att I've had the time of my life spelades upp i mitt huvud.

Jag börjar se tillbaka på min tid här. London och jag kommer alltid ha ett sånt där dysfunktionellt förhållande, där jag bara minns det som är bra. Så det där dags att plocka fram alla ljusglimtarna jag har fått vara med om här i denna fantastiska stad.

Åh, vad trött jag blir på vädret här borta i England. Antingen är det för varmt (så att man känner hur de inre organen riktigt kokas), eller så är det för kallt. Varför kan det inte vara någonstans mitt emellan, 25 grader hade varit perfekt liksom. Speciellt när solen är så stark och gör klimatet varmare ändå. Men, får väl ge solen en chans ändå, och gå ut och lägga mig och pressa en stund innan jag måste sticka iväg till banken!

Har en bra vecka framför mig; jobbar endast 4,5 dagar (istället för 5) och sitter bara barnvakt en kväll (det är lycka!), ska möta Helena i Camden ikväll och bara mysa, pappa kommer på torsdag och sedan ska vi mysa hela helgen!

Mindre kul är väl att jag imorgon träffar Vanessa för sista gången på mycket länge. Men planerar att åka över till henne på universitetet i Notthingham någon gång de närmsta tre åren! Och nu är det bara 3 veckor kvar tills jag är hemma, om tre veckor sitter jag på mitt British Airwaysplan och är ledsen över att jag lämnar London samtidigt som jag är så lycklig en människa kan bli!

En annan oskön sak var att jag skulle städa min hårddisk igår. Och jag raderar alla säsonger med Vänner. Jag är förkrossad.

Står och lagar lite mat. Sitter barnvakt ikväll, så gör två portioner, en för lunch och en för middag. Smart va? Känner mig mycket smart. Det blir kyckling med Philadelphiaost och pesto. Till det potatis och grönsaker i ugnen. Dansar omkring i köket till Yelle och känner mig ganska glad och fruktansvärt effektiv. Idag har jag hunnit med att lägga ut en ny designauktion, jag har jobbat i fem timmar, börjat på en ny design som ska auktioneras, gjort lite videoguider som kommer upp snart, spelat in Cold Case för kvällen, städat mitt iTunesbibliotek (Capa tyckte det var sjukt att jag hade det så stökigt i iTunes), lagt in 500 nya låtar, börjat städa datorn och laga mat! Och klockan är bara halv tre. Heja mig! Glöm inte designauktionen och iPhoneskals-tävlingen!

Bilden har inte med inlägget att göra, men jag har spanat in de här skalen i ett par månader till min iPhone därhemma, och jag tror att jag ska köpa med mig dem hem innan jag åker. Som ett minne liksom. Och för att knyta an till inlägget nedan; Det är jag värd!

Fick en liten kommentar från lilla morfar (och mormor sitter säkert bredvid som sällskap). Han hoppas att jag lärt mig några andra uttryck än Det är jag värd. Haha, ja, morfar, jag har lärt mig mycket under min tid här, men just det uttrycket används inte tillräckligt ofta för mig, tycker inte jag. Jag unnar mig inte materiella saker längre, utan det blir mycket upplevelser istället. Bara att få vara med tjejerna en kväll är guld värt, ska ni veta. Det är kämpigt, men jag jobbar på här borta. Hårt dessutom. Har slutat sova om dagarna och är produktiv istället. Har förberett flera auktioner till bloggen och skrivit listor på bloggtips som ska göras. Provpackar, städar, jobbar, sover. Det är typ vad jag gör om dagarna.

Jag vet att ni bara skojar, men nu får ni ett litet svar, haha.
Älskar er, mormor och morfar!

Kör en liten get together med brudarna ikväll. I och med att jag jobbar i princip hela helgen och inte ska spendera pengar, så kan jag faktiskt ta en öl ikväll. Bara en Corona, njuta av att det är sommar och vara med goa tjejer. Det är jag värd.

Jag har insett att jag överanvänder lite ord när jag pratar engelska med mina aupairbarn eller aupairföräldrar. Eller anyone else för den delen också...

1. As well
Jag säger typ aldrig too, jag säger aswell hela tiden. Vet inte varför egentligen. Eller jo, från början var det nog för att jag tyckte det lät mer engelskt, så då gjorde jag det. Och nu har jag fastnat.

2. Mad
Det har liksom blivit översättningen av galet, som jag använder ganska ofta i min svenska... Så då har det blivit mad; it was absolutely mad, I just went mad osv. Asbra... låter i och för sig lite töntigt nu när jag tänker efter. Men ändå.

3. Bottom
Jag använder typ aldrig ordet rumpa på svenska. Jag tycker ärligt talat det är ganska fult. Men bottom används hyfsat ofta här, mest för att barnen vägrar sitta ner. Då blir det "On your bottom, please". Så ja, det överanvänds nog lite för mycket, för det sägs väl ett femtiotal gånger per dag...

Också har jag ju några fraser aswell, haha.

1. When I say -- it is ---
Till exempel "When I say no telly, it is no telly", eller "When I say go to bed, you go to bed". Och så vidare och så vidare... Fint va? Jag känner att jag säkert låter väldigt brysk. Jag undrar på allvar om mina aupairbarn ens gillar mig.

2. On your bottom, please
Som jag sa tidigare används detta ett femtiotal gånger om dagen, därför att barnen först börjar lyssna när man har sagt något typ fem gånger.

3. Can you listen to me, please
Ja, med tanke på fras nummer två så blir det också mycket fras nummer tre. Man säger ungefär "on your bottom, please... Can you listen to me, please? I said on your bottom! Can you please listen to what I am saying?"

Nu har jag provat att testpacka väska nummer ett - kabinväskan. Den får vara högst 23kg och jag måste kunna lyfta den själv. Utöver det får jag också ha en handväska men också en incheckad väska på 23kg. Hur som helst har jag då tryckt ner böcker, hårgrejer, smink (inte flytande), en handväska, kläder och allt möjligt i kabinväskan. Men ändå känns det som att det finns hundra saker kvar som ska få plats i min rosa resväska. Förstår ärligt talat inte riktigt hur det ska gå till, men till ska det. Får väl ta och slänga lite småsaker som ansiktsmasker, dålig ögonskugga från Primark, hårspray och så vidare. Men ändå, kommer det här funka? Jag har liksom slängt halva mitt rum nu, massor med papper, småsaker och skit. Vi får se helt enkelt. Det jobbigaste är nog att jag har fyra par skor (och då har jag ändå slängt tre par) som måste med hem. Jaja, nog tjatat om detta. Får väga kabinväskan och se om jag kan trycka i lite till.

Nya designen kommer upp inom kort! Och i samband med det har jag flyttat alla inlägg som jag har skrivit under min tid i London till en och samma kategori. Det skulle jag ändå göra när jag flyttade hem, och nu börjar jag förbereda mig ordentligt på hemfärd.

Det har blivit lite för mycket pessimism i min blogg på senaste. Därför ska de följande 27 dagarna handla om design, inte enbart, men jag ska försöka fokusera på design. Jag håller just nu på med en bloggdesign som jag kommer auktionera ut (billigt startpris, så håll utkik!), och jag ska försöka göra videos. Så ingen mer ledsen Sanna, för jag blir trött på mig själv och mitt eviga tjat, och min eviga rastlöshet. Jag ska bli produktiv, effektiv och göra något utav min lediga tid istället. Något ni kan ta del av också!

Så, stay tuned, om ni vill få mer tips, mer design och allt det där som jag vet att majoriteten av er gillar min blogg för.

Jag får jämt kommentarer om att det måste ju ändå vara underbart att bo i London, det måste vara jätteroligt att vara i Europas största metropol. Jo, visst, klart det är det. Men det gör mig så frustrerad att ni tror att det här är en dans på rosor. Att man flyttar till ett annat land och att man bara kan plocka russinen ur kakan. Det funkar inte riktigt så, tyvärr.

Att jobba som au pair är det bästa jag har gjort, jag har utvecklats otroligt mycket i mig själv, jag har lärt känna mig själv, mina begränsningar och vad jag klarar av. Jag tycker att alla borde prova på det. Så länge man klarar av det. Men jag klarar inte det här längre, jag tycker inte om London längre. London tråkar ut mig, för jag har inget att göra här längre. Det som jag skulle kunna göra kostar skjortan (pengar jag inte har), och ingen vill ju göra det med mig. Ni kanske tror och tycker att jag beter mig väldigt barnsligt och att jag är patetisk för att jag klagar så mycket. Men, people, det är inte så att man kan välja bort allt det jobbiga. Man kan inte välja bort att man inte träffar sin familj, som man träffat var och varannan dag i hela sitt liv. Man kan inte välja bort att ens vänner är hemma och har roligt på Peace and Love, och allt vad de hittar på med. Man kan inte välja bort att alla som bott här, som jag har älskat att umgås med, som har gjort London till den vackra stad det är, nu är borta. Nu måste jag försöka skaffa nya vänner, och jag har drygt 25 dagar kvar. Min enda tanke är - what's the point? Så jag klamrar mig fast vid de jag har, och jag är bara rädd att det blir för mycket. För jag är en person som vill göra saker hela, hela, hela tiden. Jag sms:ar folk hela tiden och frågar om de vill göra någonting, och när man inte har det behovet som jag har av att göra det, så är det självklart att jag kan framstå som tjatig eller jobbig.

Jag hade kunnat bo på Fifth Avenue i New York, jag hade kunnat bo i Mayfair, jag hade kunnat bo i Paris. Men ingenting funkar, ingenting blir roligt om man gör det ensam, och det är någonting ni måste förstå. Ni måste förstå att London är inte roligt utan någon att dela det med.

Det gick just upp för mig varför jag alltid skriver att jag är rastlös. Jag bor ju på mitt jobb. Jag får inte den där känslan "Åh, vad skönt att komma hem och bara kunna koppla av". För jag är alltid hemma. Och jag är alltid på jobbet. Inte konstigt att jag jämt vill göra grejer. Bara något. Bara åka till Hyde Park och dricka en Corona, bara åka till Camden och äta mat. Bara åka till Primrose Hill och sola. Bara det inte är hemma, liksom.

Jag skulle säga att det är den största nackdelen med att vara live-in (det kallas så när man bor hos värdfamiljen man jobbar hos), att man liksom... Man duschar på jobbet, man äter på jobbet, man sover på jobbet. Det är som att bo på sitt kontor. Det är som att aldrig komma hem från jobbet. För man är alltid där.

Är inte det här stämning så säg? Fick ett ryck och la in Daniel Adams-Ray senaste album i iPoden häromdagen, och jag har kört Svart på repeat sen dess. Missade den helt när skivan kom. Jag hade dock inte velat gå Finchley Road ner i solnedgången och nynna på den i mina pilotbrillor, jag vill inte åka tunnelbana till Camden och lyssna på den, jag vill inte gå bland alla höghus i Vauxhall/Victoria och känna tomheten, nej, jag vill sitta på mitt och Kajans fönsterbläck och se ut över Göteborg. Nej, vi kommer säkert inte ha en fin utsikt, men det är ju inte det det handlar om. Det handlar om att jag sitter här och inte har något att göra, sitter och kollar på lite bloggar och ser att de har vänner. Det är något som saknas i mitt liv just nu. Ett par vänner. Klart jag känner folk som är kvar här, men det är få, och det är liksom... det är svårt när man typ aldrig har umgåtts innan, för man är rädd att de ska känna att man tar dem som en sista utväg, och tvärtom.

Jag vill hem nu nu nu! Hem till mamsen, papsen, min underbara lillebror, mina fina vänner, Göteborg och Sverige. Fantiserar om när jag åker till Heathrow dagarna i ända. Låt det gå fort...