Ingenting är en dans på rosor



Jag får jämt kommentarer om att det måste ju ändå vara underbart att bo i London, det måste vara jätteroligt att vara i Europas största metropol. Jo, visst, klart det är det. Men det gör mig så frustrerad att ni tror att det här är en dans på rosor. Att man flyttar till ett annat land och att man bara kan plocka russinen ur kakan. Det funkar inte riktigt så, tyvärr.

Att jobba som au pair är det bästa jag har gjort, jag har utvecklats otroligt mycket i mig själv, jag har lärt känna mig själv, mina begränsningar och vad jag klarar av. Jag tycker att alla borde prova på det. Så länge man klarar av det. Men jag klarar inte det här längre, jag tycker inte om London längre. London tråkar ut mig, för jag har inget att göra här längre. Det som jag skulle kunna göra kostar skjortan (pengar jag inte har), och ingen vill ju göra det med mig. Ni kanske tror och tycker att jag beter mig väldigt barnsligt och att jag är patetisk för att jag klagar så mycket. Men, people, det är inte så att man kan välja bort allt det jobbiga. Man kan inte välja bort att man inte träffar sin familj, som man träffat var och varannan dag i hela sitt liv. Man kan inte välja bort att ens vänner är hemma och har roligt på Peace and Love, och allt vad de hittar på med. Man kan inte välja bort att alla som bott här, som jag har älskat att umgås med, som har gjort London till den vackra stad det är, nu är borta. Nu måste jag försöka skaffa nya vänner, och jag har drygt 25 dagar kvar. Min enda tanke är - what's the point? Så jag klamrar mig fast vid de jag har, och jag är bara rädd att det blir för mycket. För jag är en person som vill göra saker hela, hela, hela tiden. Jag sms:ar folk hela tiden och frågar om de vill göra någonting, och när man inte har det behovet som jag har av att göra det, så är det självklart att jag kan framstå som tjatig eller jobbig.

Jag hade kunnat bo på Fifth Avenue i New York, jag hade kunnat bo i Mayfair, jag hade kunnat bo i Paris. Men ingenting funkar, ingenting blir roligt om man gör det ensam, och det är någonting ni måste förstå. Ni måste förstå att London är inte roligt utan någon att dela det med.

Kommentarer
Postat av: Linda

du har rätt! de är inte roligt att göra saker själv :(

2011-06-28 @ 12:52:18
URL: http://dancingallday.blogg.se/
Postat av: Suzy puzy

Sv: Tack så mycket! :)

2011-06-28 @ 13:58:31
URL: http://susannefors.blogg.se/
Postat av: Maja

2 är man mindre ensam :)



Jag ska också jobba som aui pair i London, (åker om 2 månader) Åker helt ensam, vad jag vet, och oroar mig nog mest för ensamheten, hur hittade du dina vänner du har/hade där?! :)

2011-06-28 @ 15:48:12
URL: http://majyaa.blogg.se/
Postat av: Micka

Sv: tack sötnos :) förstår dig fullkomligt i inlägget även, finns inget värre än att känna sig ensam. nu kan du snart börja räkna dagarna tills det är dags för hemfärd!

2011-06-28 @ 22:32:30
URL: http://frayme.blogg.se/
Postat av: Emelie Rommedahl

Helt rätt! En del som tycker jag inte får klaga för jag ändå är i Sthlm över sommarn, men nu har jag hittat några som jag umgås med ibland men det är klart man känner sig ensam. Ensamheten blir mer intensiv när man är utan sin familj, visst så stärks man men det gör också ont ibland. Jag har varit lite smårädd om jag vågar åka bort till USA, men med Culture Care så åker alla först på au pair skola i new york en vecka och jag hoppas man träffar människor där! Sen tror jag ändå att det är många som man kommer träffa igen men det är klart man undrar lite, hur det kommer bli.. Förhoppnigsvis underbart och fint!



Det är inte fel att klaga, för ingen annan är i din sits, ingen lever ditt liv och kan inte berätta för dig att du inte har rätt till att vara ledsen, folk är så dömande. Skit i dem!

2011-06-28 @ 22:35:13
URL: http://erommedahl.blogg.se/
Postat av: moa

kämpa kämpa! Här kommer en kram och en dos kärlek från mig! :)

2011-06-30 @ 00:44:27
URL: http://baramoa.devote.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0