Jag måste nästan gratulera mig själv lite till hur duktig jag är idag. Har nu sökt ungefär 1O jobb som jag hittat lite här och var, och mailat de jag fått svar från om att jag kommer in och hälsar på på onsdag och pratar med dem. Känner mig mycket duktig. Kollar samtidigt på Cold Case och ska snart sätta igång med eftermiddagsarbetet, då Vita är på väg härifrån. Så MTV kommer sätts snart på, volymen höjs upp och voíla, jag har snart städat klart. Känner en enorm lycka inombords för att det är an end of an era today. Sorgligt samtidigt, såklart, men jag vill ju hem nu. Vi har löst en referens, de har gett mig den sista lönen+semesterersättning och ikväll ska jag ge dem min nyckel så får jag låna nyckel lördag & söndag. Har tvättat alla mina kläder så att jag slipper det när jag kommer hem, så nu är bara dammsugning, att damma, torka av alla ytor i rummet, tvätta lakan & stryka dem kvar. Är exalterad!

Då var jag inne på sista dagen som au pair, och jag har redan gjort halva min arbetsdag. Woop woop! Och guud vad mycket jag hunnit med; servera frukost till barnen, packa deras extrakläder för Legoland (jag är ensam hemma idag!), skurat ugnen & plåtar, fyllt på alla sprayflaskor med diverse medel, rensat alla deras leksakslådor och sorterat samt sorterat lego. Vilken superwoman jag är! Nu är det bara en snabb dammsugning, städa badrummen och tvätta golvet kvar, men det tänkte jag spara till i eftermiddag i och med att Vita, stryktanten, är här just nu.

Fortsätter med bloggdesignerna, och tänkte ha en liten uppesittarkväll med mig själv och jobba stenhårt med dem. Duktig Sanna! Också försöker jag klura ut om jag på något sätt kan koppla Blackberryn till datorn så att jag får internet. Har suttit i timmar med det i veckan, men hittar ingen tutorial för 852O, suck. Hade gärna haft min lille bebis-iPhone just nu... I och med att jag ska vara på flygplatsen i många timmar på söndag/måndag så vill jag ju ha något som kan hålla mig vaken. De ser dock inte speciellt ljust ut.

För övrigt är jag väldigt effektiv, duktig och pigg idag, i och med att det är min sista dag så känns det som att ljuset i slutet av tunneln är galet nära, och jag vill absolut göra mitt bästa.

Anledningen till att det inte blir speciellt mycket bilder tagna av mig i bloggen just nu är a) har bara ett 50mm-objektiv b) min kamera är nedpackad i en smockfull resväska. Tre och en halv dag kvar i London nu, sen åker jag till Terminal 5 och campar. Så jag tänkte att jag tipsar om lite musik istället. Jag ska fortsätta med bloggdesignerna idag, så inte mycket uppdatering. Nu måste jag dock stryka, men är för trött för att kolla på Cold Case. Det blir iPod med 1, 2, 3, 4, 5.

Fyra och en halv dag kvar i UK. Sedan är det dags för Heathrow och British Airways. Under-under-underbart! Kan inte fatta att det kommer till sitt slut nu, mina värdföräldrar frågade mig igår om jag var ledsen över att åka hem, men jag kan ju ärligt talat inte säga nej. Klart det är sorgligt, men that's life. Jag tror inte att jag riktigt har greppat att jag flyttar hem om ett par dagar. Har inte ens en vecka kvar nu, liksom. Innan jag åker hem ska jag göra lite småsaker; åka och köpa presenter till familjen (vad i hela fridens namn ska man köpa?! Lego till barnen - givet - men till föräldrarna?), köpa en Abercrombie & Fitch-skjorta till lillebror och frakta hem, ha en hejdålunch med familjen och städa/packa. That's all. Vilket i sig är skönt med tanke på att jag har massa bloggdesigner att lösa. Håller på med tre stycken (förhoppningsvis är den ena klar idag!) och sedan har jag två på kö. Vill hinna klart innan jag kommer hem.

Det är lite ångest som gnager i bakhuvudet på mig. Mest att jag aldrig kommer komma tillbaka till exakt det här livet. Monarch skulle aldrig bli detsamma, Hawley Arms skulle aldrig bli detsamma, O'neils skulle aldrig bli detsamma... Å andra sidan är inget hemma detsamma heller, och där ska jag ju skapa mig ett nytt liv, hade jag tänkt. Förhoppningsvis är jag tillbaka inom fem år. När jag är färdig med min utbildning ska jag försöka hitta ett jobb här. Om man har ett bra jobb klarar man av tempot och pengaflödet i staden, men inte nu. Jag orkar inte nu. Jag är helt utmattad, långt in i märgen sitter tröttheten. 8 månaders hårt festande, 8 månaders hårt jobb. Ingen bra kombo. Dags att åka hem på rehab.

Jag har precis dammsugit huset, ska ställa mig och stryka en korg tvätt nu. Och kolla på Cold Case såklart! Är inne på femtonde avsnittet i säsong ett. Undra om jag hinner kolla klart säsongen innan jag åker hem? Det är mycket med bloggdesigner nu, men har lyckats pricka av 3-4 stycken på listan nu, så det är inte överdrivet många kvar.

Åh, jag vill bara berätta vilken lyckad dag jag hade med barnen igår! Katy är lite sjuk, så jag erbjöd mig att jobba över och lägga barnen. Och herregud vad söta de var. Ben skulle pussa på mig hela tiden, och Freddie avbröt mig när jag läste för honom och sa "Sanna? I love you!" och sedan la han sig på mitt bröst (åh, mitt lilla barn!) och kramade mig hårt. Goaste någonsin. Då hade jag ju väldigt svårt att hålla tårarna tillbaka. Gose.

Då är sista veckan som au pair officiellt påbörjad. Ben har sommarlov, så jag är hemma med honom medan Katy gör ärenden. Vi kollar på Handy Manny (jag har börjat hata det himla programmet...) och jag försöker strukturera upp någon form av organisation kring alla beställningar jag fått på bloggdesigner (taack, vad ni är söta!).

Tänk att om en vecka och en halvtimme är jag på Landvetter.

Låt mig berätta om mitt London. En stad som varit över alla förväntningar på många plan under dessa åtta månader. I slutändan känner jag dock att jag gör rätt i att flytta hem nu. Jag har fått min dos, min kick. I alla fall för den här gången. Nu vill jag hem till mitt älskade Göteborg, en trygg och säker stad i jämförelse med London. Eller naiva lilla Sanna tänker i alla fall så. Jag vill hem till Göteborg, till Sverige. Jag vill inte längre somna till ljudet av sirener, jag vill inte längre komma ut ur tuben och känna den där stickande lukten av marijuana mitt på en vardag. Jag vill inte längre behöva tänka femhundra gånger om hur jag ska uttrycka mig. Jag vill kunna prata svenska, vara den roliga, skrattande Sanna. Inte den Sanna med det kassa vokabulärer, med brytningen, med fejkaccent. Utlänningen. Jag känner mig inte hemma. Jag är en försöksbritt som sällan skrattar, för jag kan inte vara den gamla goa Sanna. Som kan prata på in- och utandning. Grundskole- och gymnasiekunskaper i engelska räcker inte för att jag ska kunna visa mitt riktiga jag.

Och det är där alkoholen kommer in i bilden. Och det skrämmer mig. Skrämmer mig hur social jag blir med allt och alla så fort jag druckit lite vin. Det ska inte vara så, men så är det. Berusad kan jag skratta, jag bryr mig inte om vad jag säger, jag bara pratar och pratar och pratar och jag är mig själv. Men inte utan. Inte nykter. Då är jag ärligt talat tråkig, tror jag. Kall, har jag fått höra. "Sanna, why are you so cold?" Hm, kanske för att jag inte orkar lägga ner all energi jag har i kroppen på att vara svenska Sanna i en brittisk edition.

London är en magisk stad som förtrollar alla. Tror inte det finns någon som bott här eller bor här som faktiskt vill flytta härifrån om man har vänner, ett jobb och ett liv. Problemet för mig är ju att jag inte har något av det där - förutom ett jobb. Som jag inte står ut med. Viktigast för mig är dock det sociala, och vänner och familj. Home is whenever I'm with you, det är så det är.

Londoners kan få vara så patriotiska de vill. Men jag kan inte förstå hur man inte kan vilja vidga sina vyer, upptäcka nya platser och förälska sig i andra städer. Samtidigt som det är en konservativ stad, med monarki, strikta könsroller och hela refränger, så är det också mycket liberalt. Folk rullar jointer till höger och vänster, och det skrämmer mig på något sätt. Samtidigt som det är en öppen stad med öppna människor så är det inskränkt och det stör mig. Men vad som gör ondast, vad som är jobbigast är att jag är inte Sanna Preifelt i den här staden. Jag är någon annan. För jag måste tänka lite för länge hur jag ska säga saker, jag måste fundera, ta tid på mig. Och det är ju inte jag. Jag är impulsiv, jag är en tjattermaja och jag älskar att skratta. Och jag vill inte behöva vara påverkad för att kunna vara mig själv.

Tröttheten har varit närvarande sedan jag vaknade imorse av alarmet. 30 minuter innan utcheckning. Jag satte mig upp i sängen och sa "ÅH, JAG VILL INTE GÅ UPP ÄN!!!" och hörde ett mumlande "what?" någonstans under täcket. Sedan dess har jag väl varit en vandrande zombie. Har sovit middag men är fortfarande helt tung i huvudet. Som tur var är barnen lika trötta, så det var inga problem att lägga dem idag. Jag tror faktiskt det var sista gången jag satt barnvakt. Skönt, men självklart lite sorgligt också.

Hade tänkt göra mig en skål med popcorn men det stod sweet flavour på paketet och jag äter absolut inte några sockerpopcorn. Så jag har tagit mig en burk cola, ska kolla på ett avsnitt Cold Case, och sedan ska jag nog krypa ner bland mina lakan, stoppa i öronpropparna så att jag kan få sova ut imorgon och nana bort ytterligare tid av min Londonvistelse. Det var som jag sa till Andrew igår "Jag vill bara hem nu" och han frågade varför. Jag sa att jag vill hem till mitt liv. Eller någon form av liv.

Capa skrev på Whatsapp att han bjudit er läsare på en bonus, och i parantes stod det döda mig inte. Jag blev lite rädd för vad han hittat på, och kunde inte komma in på bloggen via telefonen, så imorse när vi checkat ut från hotellet sprang jag direkt till Ryman the Stationer och köpte mig en ny adapter.

Dock var det ju inte så farligt, om Capa vill sprida sin skitmusik via min blogg så kan han få göra det once in a while, det gör mig inte så mycket. Allt för Capa.

Hur som helst, kom precis hem från Bayswater där jag vi har bott på hotell inatt. Andrew och jag dvs. Det var faktiskt lyckat, jag var livrädd för det här. Ni vet ju inte så mycket vad som har hänt mellan Andrew och mig, men för att göra en lång historia (och med lång så menar jag lång) kort så har det varit av och på i ett halvår. Och nu när jag ska åka hem och han ska till Spanien eller vart det nu var på tisdag, så tänkte vi att vi skulle ses en sista gång. Fooor evaaah. Det var inte precis ett dramatiskt farväl, jag är så inställd på att åka hem till mitt fina Svea Rike, så jag har inte riktigt några känslor kvar för honom. Jag låg och skrattade i flera timmar inatt åt allt möjligt, jag tror det var en känsla av lättnad att nu är det över, den här sjuka relationen vi haft i sex månader är faktiskt över nu, vi kommer aldrig mer ses och det känns skönt. Jag bara bubblade av glädje. Jag har känt mig så otroligt nere så många gånger på grund av vårt förhållande, och nu är jag glad att det inte är något förhållande alls längre. Det var dock himla kul att ha en sådan upplevelse på något sätt. Hela grejen, med dejting, träffas lite då och då, det var spännande typ. Och att bara ta in på hotell sådär var också kul. Jag kände mig vuxen på något sätt. Men nu är jag hemma, ska packa ihop det mesta av mina grejer, för om 42 timmar påbörjar jag min sista vecka som au pair. Tiden har verkligen gått fort. Kommer ihåg dagen innan jag skulle flytta hit som igår...

Once London was calling. Now it's stopped, and there's nothing left here to see, nothing left here to do.
Well... at least not for now.

Ibland inser jag vilken tur det är att jag inte är släkt med barnen som jag tar hand om, för när det är ens kött och blod blir allt väldigt annorlunda. Det skulle skära i hjärtat att lämna dem ledsna. Men när de slår en hårt och flera gånger finns det ingen mercy. Ingen alls. Då är det direkt i säng, de får en saga och that's it. Jag skriver inte under på att bli slagen, det är inte vad jag har anmält mig till. Jag är ingen boxningssäck liksom. Så nu ligger ena pojken på sitt rum och gråter, men jag kan ärligt talat inte känna något medlidande när jag har fått soffkuddar i huvudet, knytnävar i magen, han har bitit mig och det har bara varit en katastrofal kväll. En saga, och sen är det natten. Han säger bara "I want mommy!". Well, do you know what? I WANT MY MOMMY.

Åh, jag orkar verkligen inte längre, jag orkar inte vara au pair mer nu. Jag vill bara hem, hem, hem. Hem till mamma, pappa, Kajan, mormor & morfar, Capa, lillebror - allt därhemma. Hem till min säng, hem till min dusch, hem till allt som är mitt. Det här är bara ett låtsasliv, känns det som.

Så jag är ledsen om det går ut över bloggen, men jag försöker fördriva min tid så mycket som möjligt, och då blir det inte mycket tid över.

Man får se varenda litet ljus i vardagen just nu, känner jag. Så jag räknar ner på alla sätt som det är möjligt; bara en tisdag och en onsdag kvar i London, idag är det näst sista torsdagen, jag stryker för tredje sista gången och jag behöver bara ta ut soporna en gång till innan jag åker hem. Helgen blir lugn (vad har det tagit åt mig kan man fråga sig, jag som hade svårt att inte gå ut på helgerna förut är nu värsta soffpotatisen) med en dejt med Andrew imorgonkväll - fast det är Andrew så inget är spikat, haha, men han ville ses en sista gång innan jag åker hem - och barnvaktande på lördag. Sedan blir det fika med Helena på söndag. That's all. Nu blir det Cold Case och strykning. Har börjat se om serien från början, har sett halva säsong ett nu. Är helt fast!

Vi hade tänkt att det skulle bli en kväll präglad av komedi, någon töntig tjejfilm. Men när vi bläddrar igenom min lista med filmer, skriker Mimmi att PARANORMAL ACTIVITY vill hon minsann se. Så det blev helt enkelt en filmkväll där vi både satt och skrattade nervöst, jag satt med mina händer i ansiktet ungefär 80% av filmen, och jag vägrade kolla på slutet. Sedan har jag ett par småsaker jag är rädd för; nämligen att kolla ut genom ett fönster när det är mörkt (tänk om någon står därute och tittar tillbaka?), mörker över huvud taget tycker jag är jobbigt och sist men inte minst - att det ska vara någon under min säng. Inte precis ett monster, men någon som gömmer sig där och ska skada en till exempel. Så jag kunde inte sätta ner fötterna bredvid sängen när vi kollat klart, utan vi var tvungna att se lite roliga klipp på youtube först. Mest för att jag skulle följa Mimmi till bussen, och sedan gå hem själv. Det var dock inga problem. Jag är bara lite småtrött idag, efter att ha sovit lite mindre än 6 timmar. Så det var en väldigt mysig kväll, med Doritos och cola, och sitta uppflugna i min säng med datorn emellan oss. Lovisa tycker att vi ska se tvåan, så jag tänkte att det kan vi ju göra innan jag åker hem! Är liiiite nervös inför detta, men det ska nog gå, hihi.

Om en stund kommer Mimmi hit så ska vi se på lite mooovie.

Är helt slut idag för att jag gick och la mig 1,5 timmar senare än vad jag hade tänkt efter att Andrew började sms:a mig lite fint vid 22. Sedan kunde jag inte sluta skratta, så jag somnade vid halv tolv någon gång. Haha. Hur som helst. Film med Mimmi om en stund. Puss

Jag föredrar alla ljusa varianter, för jag gillar ljusa lakan och sängkläder. Beige, vitt och andra ljusa färger.
Men är lite sugen på de andra också, hihi.

Nu är det två veckor kvar tills jag sitter på planet hem. Är mycket glad över att det är såpass kort tid kvar. Klart jag kommer sakna det, men som jag sagt tidigare; a) London blir aldrig min stad. b) Utan någon att dela stan med är den inte asball... c) Det kommer aldrig bli detsamma som det varit 2011.

Därför är jag lättad. Anyways, jag och Kajan hade en lång whatsapp-diskussion igår om IKEA-inredning, mått i lägenheten, diskveckor och städveckor och massa sånt. Kan inte förstå att vi är roomies om 15 dagar. Det är helt sjukt. Och snälla pappa har massa grejer till vårt kök också; elvisp, brödrost, smörgåsgrill, stavmixer, våffeljärn. Vi kommer leva i lyx, Kajan och jag, haha. Inatt drömde jag till och med att jag var på IKEA för att handla, men då var den bordslampan jag ska ha slut. Mycket mycket mycket jobbigt. Till och med när det bara är en dröm, men jag är en sån person som vill att allt ska vara färdigt nu! Min packlista för lägenheten är klar, min plan för hur jag ska kunna flytta så fort som möjligt är klar.

Dock efterlyser jag flytthjälp den 26 juli. Betalning sker i pizza och öl. Hör av dig!