SANNAS RUM

Jag är nöjd. Det borde jag vara. Jag är stolt över mig själv, över min kropp och min förmåga att inte bry mig om vad andra tycker. Jag söker ingen bekräftelse från någon annan än mig själv och möjligtvis min sambo. Jag får dock, som sagt, verkligen kämpa med att förklara för folk att jag inte har dåligt självförtroende eller tränar för att jag inte tycker att jag är smal. Jag har under hela min uppväxt varit underviktigt och haft för lågt BMI osv. Jag blev överlycklig när jag kom upp i en vikt som såg mer normal ut på mig. Jag har varit med om att folk har frågat mig om jag har anorexia. Jag är otroligt stolt över att det inte kommer hända igen. Jag kunde bli lika ledsen över det som jag kan tänka mig att en något överviktig person kan bli när någon påpekar dennes vikt. Mina klasskompisar kunde sitta och mäta tjockleken på mina lår med deras händer, det var ingen match att nå hela vägen runt med två händer. Och jag kunde inte rå för det. I hela mitt liv har jag ätit precis vad jag vill, jag älskade glass när jag var liten och kunde smyga i mig två på en dag om inte pappa eller mamma var hemma och såg. Coca Cola har jag alltid älskat och kommer antagligen aldrig sluta med det. Jag gick inte upp ett gram. Efter gymnasiet sa det bara plopp så kom jag upp i någorlunda normal vikt. Självklart kan jag tänka att oj, såhär mycket har jag aldrig vägt i hela mitt liv. Men vågen är och kommer aldrig vara en betydlig del i mitt liv. Jag ser förändringarna på min kropp och det är det som räknas. Här om dagen fick jag bekräftelse på något jag funderat på ett tag. När jag och min sambo träffades för 4,5 år sedan så var jag 6 kilo lättare och riktigt smal. Igår sa han det - "du är mycket finare nu, förr hade du inte något underhudsfett överhuvudtaget. Nu ser det mer naturligt ut". Jag håller verkligen med honom och äntligen har inte min kropp makt över mig, utan jag har makt över den. Jag kommer aldrig väga så lite igen. Vi som inte kunde/kann gå upp i vikt kan må precis lika dåligt som de som inte kan gå ner i vikt. Jag har aldrig varit sjuk i anorexia eller haft ätstörningar.

Efter en bilolycka i november 2010 har jag haft problem med min rygg, att sitta och böja mig ner mycket får mig att må riktigt dåligt. Det hjälper att jag rör på mig. Det är jätteviktigt. Rör jag inte på mig så blir min rygg som en stel planka, det bränner, ilar och spänner. Det här är anledning nr 1 till varför jag håller mig igång.

Så varför måste jag försvara mig? Jag älskar min kropp och är rädd om den, gör du?