SANNAS RUM

Att jag har 567 Facebook-vänner betyder inte att jag har 567 trogna och lojala vänner. Nej, jag har ungefär högst 1O stycken som jag kan lita på, som jag trivs med, och som jag vill kalla mina vänner. Jag tror inte på kvantitet, utan på kvalitet, och mina vänner har höga och fina kvaliteter. Men jag har växt upp i en miljö där det är viktigt att ha så många vänner som helst, oavsett om de är nära eller bekanta så ska man hälsa på så många som möjligt i skolkorridoren eller känna så många som möjligt på krogen. Jag har aldrig varit sådan, både frivilligt och ofrivilligt. Jag har många gånger hamnat i någon form av skugga för att jag inte vågat ta plats, detta under gymnasiet. På grundskolan tog jag mycket plats, och det var på gott och ont. Men på gymnasiet insåg jag att jag kanske inte var så omtyckt som jag trodde. Och det är självklart en bra insikt, men det gör också ont.

Jag har sökt mig till många platser för att få riktiga vänner. Au pairandet, som bara ledde till ytliga vänskaper förutom ett par tjejer som jag verkligen önskar att jag kunde hålla bättre kontakt med. Men vi var på samma ställe vid samma tidpunkt och levde i princip samma liv - klart man boundade med alla. Tyvärr håller man inte kontakten så bra.

Även om det liksom flöt ut i sanden med mina fina au pairkompisar {som jag självklart uppskattar och tycker om ofantligt mycket} så är det inte alltid man vill att det ska bli så. Man kanske håller fast vid vänskaper alldeles för länge, man ger allt för det och vill vill vill. Så är det inte ömsesidigt och till slut har man fått så många törnar att man inte klarar av det längre. Har alltid läst om att göra slut med vänner, så nu har jag bestämt mig för att släppa allt och alla som inte gör mig lycklig. Allt och alla som inte uppskattar mig för den jag är, och inte tycker att förlåtelse och andra chanser är till för mig. Trots att jag försöker. För det ingen visste när jag betedde mig sådär jättedåligt var att jag hade en DEPRESSION, och jag har det fortfarande. Jag är inte friskförklarad än och jag äter tabletter varje dag. Yep, that's it, and that's me. Sen om jag har något mer än det får alla utredningar visa, men just idag mår jag bra, just idag känner jag mig stark trots att jag glömde sminket hemma och ångesten ligger på lur i magen. Jag strävar efter att bli lycklig och att få gå igenom en hel dag utan ångest. Mina handlingar har skett för att jag inte varit mig själv. Jag har tagit till alkohol så fort det blivit jobbigt, och gjort dumma saker. Det är ingen ursäkt för allt dåligt jag har gjort, men det är på något sätt en förklaring - jag är faktiskt inte en galen, ond och elak människa. Och gå 8 månader tillbaka i tiden... det är inte jag, jag är inte sån. Jag har förändrats så otroligt mycket, och när man själv känner att man har det, ja då har man faktiskt det.

Alla människor är inte som jag är. De tycker inte att förlåtelse och andra chanser är något man ger till människor som man ser som sina vänner. Man tycker inte att det är mänskligt att göra misstag och man tycker inte det är möjligt att människor förändras. Jag tror på allt det, men det gör inte alla, har jag nu insett. Nej, det är dags att omge sig med vänner, inte människor som stjäl energi, som man önskar vore ens vänner men som i slutet av dagen inte är det.