SANNAS RUM

Som sagt; jag har aldrig känt mig så svensk som i lördags när vi firade midsommar i Londons hjärta - Hyde Park. Man börjar verkligen uppskatta sin nationalitet, man börjar se den där kulturen man aldrig förstått är kultur tidigare, man saknar traditioner när man bor i ett annat land. Det gör i alla fall jag. Att komma tillbaka till "mellanmjölks-Sverige" kommer bli härligt. Jag saknar klipporna på västkusten. Jag saknar att träffa på folk jag känner i stan. Jag saknar att ha vänner i närheten. Det var som Helena sa igår; ibland får jag bara någon form av ryck och börjar prata svenska med engelska vänner/familjen. Jag vill att de ska förstå mig, för jag har inte samma vokabulär på engelska, jag kan inte dra lika roliga skämt på engelska. Jag är en roligare människa på svenska helt enkelt. Vilket bara är helt naturligt!

Som att bara kunna säga till exempel... "Så sjuukt galet" till ett tv-program. Försök översätta det så att det inte förlorar sin innebörd, men inte låter direktöversatt... Det ni.