SANNAS RUM

Och det är ingen desperation som betyder att jag tänker ge mig efter första bästa.
Nej, det är en panikslagen desperation efter närhet, när man vänder och vrider sig i sängen tills tidigt på morgonen för att man inte orkar - nej man orkar inte - sova ensam längre. Man är så van vid att ha en varm älskling vid sidan av sig, men efter en månad utan den känslan så är man ganska så hopplös. Fastän mållinjen finns där framme. Det har gått fyra veckor sedan jag skrev raderna:

Loppet har börjat, och vi har börjat springa, han och jag. Långt där framme skymtar mållinjen. Den finns framför mig, vilket fyller mig med hopp. Och en dag har vi passerat den, utmattade, men glada att vi klarade det.

Jag har inte hört något från dig alls, på sex dagar. Det är ingen anklagelse, det är bara något som jag märkt, något som svider. Jag vet inte vad du gör, men din dator är sönder. Och det är jobbigt att inte ha kontakt.
Nu är det lite drygt en månad kvar tills jag finns hos dig. I dina armar.
Jag älskar dig.