SANNAS RUM

Sedan januari 2004 har jag varit singel i totalt... 2-3 månader. Resten har varit förhållanden. Jag hör själv hur det låter. Det låter som att jag är en svag person som inte klarar av att vara ensam. Så är det verkligen inte. Det är bara så att jag har hemskt lätt för att bli kär. Men jag blir inte kär i personer, jag blir kär i kärleken. Jag intalar mig själv att allt är hur bra som helst; han är grym på det, hur snygg som helst, och han har ju faktiskt jättefina ögon. Sedan vaknar jag upp - inser att nej, det var inte så. Egentligen kanske han inte var den snällaste jag har träffat. Kanske var det inte schysst att han var otrogen mot mig. För otrohet stärkte inte mig. Men det ska det ju göra? Det står i alla tidningar att otrohet, det ska stärka! Så jag får pröva att vara kvar i förhållandet i alla fall ett par månader till...

Jag är inte rädd för att vara ensam. Jag är bara rädd att inte ha någon bredvid mig som avgudar mig. Jag kan ibland sakna det där att alltid veta vad jag ska göra på helgerna. Men vad har jag mina vänner till, frågar jag mig själv? Just för att jag inte ska vara ensam. De tycker dessutom om mig. Annars skulle de ju inte vara mina vänner.

Jag har gått igenom hemskt mycket. Jag har haft många förhållanden och är därför erfaren med sådana saker. Jag har lärt mig att det är aldrig jag själv som går miste om något. Det är han. Jag är en bra person; för jag bryr mig och jag är snäll. Jag ogillar konflikter, och jag ber oftast om ursäkt. Dessutom är jag inte ful. Självklart finns det brister hos mig med. Men jag vet att killar som inte tar hand om mig - de är inte värda mig.