Det handlar inte om bloggen!
Jag har fått motgångar under det året jag bloggat "på heltid", haft det som hobby.
Jag har fått höra att jag är en "jävla blondinbella-wannabe", att jag och min blogg är värdelös och ful, jag överreagerar på allt, jag är mullig och tjock. Jag är en patetisk jävla nolla som inte kan stava. Jag är en tönt som överdriver allt jag skriver, och jag tror att jag är nåt. Jag är dessutom helt sjukt dum i huvudet, ytlig, jag är en wannabe-bubblebath-everyday. Enligt bellaaaah <3 har jag den "sämsta bloggen ever". Nämnde jag förresten att jag är ful och värdelös? Visst det gör ont, det gör det. Men det funkar, det går.
Och igår fick jag en kommentar (en anonym - vad hade jag väntat mig? Och egentligen fattar jag inte varför jag ens tar upp det - personen står ju inte för vad den tycker!) om att jag är löjlig som blir sårad. Men det handlar inte om bloggen. Det handlar inte om att de där tyckte att den andra sidan var bättre än min (vilket de senare tydligen inte tyckte) utan det handlar om vänner. Det handlar om vänner som sviker, som trycker ner en och som sätter sig på en. Det handlar inte om bloggen.
Det som är löjligt - det är folk som tror att jag är en tönt som lipar för allt. Om någon annan - inte en av mina vänner - hade skrivit kommentaren så fine, då hade jag väl tyckt att det känts lite vemodigt. Men som sagt - det handlar om vänner, inte om bloggen. Och klart att de kan få vara kritiska mot min blogg också.. Men det kändes som ren smutskastning, in public, försöka få alla att hålla med och så.
Jag behöver egentligen inte försvara mig. Jag har rätt att reagera hur jag vill. Det är min blogg, mitt liv...
Och jag vill även poängtera att jag är inte ett fan av Blondinbella för att hon kan ta alla elaka kommentarer, det är bara omänskligt, enligt mig. Hur kan hon inte vara självmordsbenägen? Jag hade varit helt rasande, ledsen, arg och deprimerad om jag var hon. Jag har inte tänkt bli någon stål-kvinna-mot-elaka-kommentarer, jag är en helt vanlig tjej som blir ledsen när folk säger elaka saker.
Det känns som att ni läsare tror att jag ger upp efter den första elaka kommentaren som trillar ner i brevlådan. Men det är inte sant. Ni skummar antagligen inte igenom alla mina kommentarer, och jag tar inte upp det på bloggen varje gång det händer att jag får en anonym kommentar om att jag är "en liten mullig tjej". Hur kul är det? Tror ni inte att jag vill gå ner i vikt när folk skriver så? Tror ni inte att jag vill bli väldigt, väldigt, väldigt smal när folk kommenterar att jag är tjock?
Om ni trodde att jag gav upp för en enda motgång, så blir jag besviken. Hur kan ni tro något sådant? Hur kan ni tro att jag är en sådan person som inte tål motgångar? (Jag är inte bäst på att hantera dem, men det går fanimej framåt!)
Och det är skillnad på att bli kallade fetto av en anonym tönt, än att få höra att min blogg suger av mina vänner. Det gör ont. Det är kniven i hjärtat.
Sannas Rum är mitt livsverk. Det är det jag gör. Det är den jag är. Det är min identitet. Och jag kommer att fortsätta med detta. Om ni inte gillar det - då kan ni hålla det för er själva. Bloggandet är mitt intresse, och hur mycket jag än skäms för att säga det så är det så. Det är faktum - inget jag kan ändra på och det är heller inget jag vill ändra på.
Jag har fått höra att jag är en "jävla blondinbella-wannabe", att jag och min blogg är värdelös och ful, jag överreagerar på allt, jag är mullig och tjock. Jag är en patetisk jävla nolla som inte kan stava. Jag är en tönt som överdriver allt jag skriver, och jag tror att jag är nåt. Jag är dessutom helt sjukt dum i huvudet, ytlig, jag är en wannabe-bubblebath-everyday. Enligt bellaaaah <3 har jag den "sämsta bloggen ever". Nämnde jag förresten att jag är ful och värdelös? Visst det gör ont, det gör det. Men det funkar, det går.
Och igår fick jag en kommentar (en anonym - vad hade jag väntat mig? Och egentligen fattar jag inte varför jag ens tar upp det - personen står ju inte för vad den tycker!) om att jag är löjlig som blir sårad. Men det handlar inte om bloggen. Det handlar inte om att de där tyckte att den andra sidan var bättre än min (vilket de senare tydligen inte tyckte) utan det handlar om vänner. Det handlar om vänner som sviker, som trycker ner en och som sätter sig på en. Det handlar inte om bloggen.
Det som är löjligt - det är folk som tror att jag är en tönt som lipar för allt. Om någon annan - inte en av mina vänner - hade skrivit kommentaren så fine, då hade jag väl tyckt att det känts lite vemodigt. Men som sagt - det handlar om vänner, inte om bloggen. Och klart att de kan få vara kritiska mot min blogg också.. Men det kändes som ren smutskastning, in public, försöka få alla att hålla med och så.
Jag behöver egentligen inte försvara mig. Jag har rätt att reagera hur jag vill. Det är min blogg, mitt liv...
Och jag vill även poängtera att jag är inte ett fan av Blondinbella för att hon kan ta alla elaka kommentarer, det är bara omänskligt, enligt mig. Hur kan hon inte vara självmordsbenägen? Jag hade varit helt rasande, ledsen, arg och deprimerad om jag var hon. Jag har inte tänkt bli någon stål-kvinna-mot-elaka-kommentarer, jag är en helt vanlig tjej som blir ledsen när folk säger elaka saker.
Det känns som att ni läsare tror att jag ger upp efter den första elaka kommentaren som trillar ner i brevlådan. Men det är inte sant. Ni skummar antagligen inte igenom alla mina kommentarer, och jag tar inte upp det på bloggen varje gång det händer att jag får en anonym kommentar om att jag är "en liten mullig tjej". Hur kul är det? Tror ni inte att jag vill gå ner i vikt när folk skriver så? Tror ni inte att jag vill bli väldigt, väldigt, väldigt smal när folk kommenterar att jag är tjock?
Om ni trodde att jag gav upp för en enda motgång, så blir jag besviken. Hur kan ni tro något sådant? Hur kan ni tro att jag är en sådan person som inte tål motgångar? (Jag är inte bäst på att hantera dem, men det går fanimej framåt!)
Och det är skillnad på att bli kallade fetto av en anonym tönt, än att få höra att min blogg suger av mina vänner. Det gör ont. Det är kniven i hjärtat.
Sannas Rum är mitt livsverk. Det är det jag gör. Det är den jag är. Det är min identitet. Och jag kommer att fortsätta med detta. Om ni inte gillar det - då kan ni hålla det för er själva. Bloggandet är mitt intresse, och hur mycket jag än skäms för att säga det så är det så. Det är faktum - inget jag kan ändra på och det är heller inget jag vill ändra på.
Trackback
