Otrohet värker, inget som stärker

Jag läste för ett tag sedan på flera löpsedlar och magasinframsidor att otrohet är något som stärker. Det är helt absurt att skriva så. För vissa människor – ja, gärna. Men för alla – skulle inte tro det!
Jag blev verkligen ledsen när jag såg det, för jag är en av de få som innan 16 års ålder hade gått igenom mycket otrohetsmässigt. För mig låter det sjukt att jag vid 14 år var otrogen. Vad är det liksom? Sådant ska man inte ens veta om vad det är när man är 14. Eller? Att jag även bidrog till att en annan tjej blev bedragen, att jag blev bedragen själv och att mitt hjärta blev krossat i tusen bitar är också en av de faktorer som gör att jag blir nästan vansinnig när jag hör folk sitta och prata om att otrohet är positivt för förhållandet.
Mina vänner säger att det är ju i ung ålder man kan testa på det, göra misstaget tidigt och sedan lära sig av det. Det har jag gjort. Numera skulle jag aldrig, notera aldrig, vara otrogen. Det gör inte bara mig själv orolig, ledsen och skuldmedveten, nej, det som är värst är att se blicken hos den man hade lovat kärlek. Att se personen i ögonen och säga vad man har gjort, det är det jobbigaste jag har gjort i mitt liv tror jag. Det och att göra slut.

För mig är inte lögner något positivt för ett förhållande. Det är svek och det är osanningar som växer sig större och större. Tänk dig den du älskar. Men varje gång han kysser dig ser du i ditt sinne hur han kysser någon annan. Hur kunde han välja henne framför dig? Varför gjorde han det? Vad har du gjort för fel? Alla dessa frågor som skriker i ditt huvud och du vill helst av allt bara slå något riktigt hårt och gråta och ställa dig i skogen och skrika ut din smärta.
 Tänk dig att du möter honom när han har varit med ”sina kompisar”. Han är finklädd, sådär snygg som han aldrig gör sig inför dig. Senare får du reda på att den gången träffade han en annan och gav henne det du ville haft den kvällen.

 Om man erkänner det direkt, ja, då är det förståeligt att man också kan förlåta och gå vidare. Men tänk dig sedan att i ett halvår få leva med dessa lögner. Att veta att han inte pratar sanning, men ändå ljuger han dig rakt upp i ansiktet varje gång du ställer honom mot väggen. Till slut konfronterar du honom på ett sådant sätt att han måste berätta sanningen. Men istället för att ta chansen och lätta sitt samvete låter han dig leva i ovisshet i ytterligare ett halvår, där otroheten bara blir värre varje gång du frågar. Ena veckan är det en ofrivillig kyss, nästa en frivillig kyss, veckan efter det – hångel. Till slut berättar hon för dig hur det egentligen ligger till. Men du försöker vifta bort det, du förnekar det. Klart att du inte vill att det ska vara så...

Hon tog kontakt med mig, och jag är så glad för det. Idag. Men då var jag så ledsen och förstörd. Jag gjorde henne illa med alla mina elaka ord. Och även om hon bara ett litet tag efter berättade det för mig så tog det alltså ett halvår för honom att ens erkänna att han träffat henne över huvud taget, och ytterligare ett halvår att berätta att de hade träffats på tu man hand, bara de två för att de hade haft kontakt och för att det... för att de skulle kunna göra någonting. Inte ens på det halvåret fick jag ur honom hela sanningen. Först ett par månader senare tvingade jag ur henne allt som hade hänt.
Värst av allt är att det är en liten oskyldig (okej, inte helt oskyldig, men jag förstår henne på något sätt) person som bara följer sitt hjärta, som blir charmad av en kille, som får ta all skit. Av mig alltså. Visst var de två stycken, men jag klandrar inte henne för hennes känslor för honom. Det hade varit onaturligt när de hade haft kontakt och hon var kär i honom, att inte försöka vinna honom.
Och jag är evigt tacksam tjejen, annars kanske jag aldrig hade tagit mig ur det. Jag beundrar henne för att hon stod på sig, och kunde ta all den vrede jag gav henne.
 Förstår ni? Jag gav henne något som han egentligen skulle haft.
 Nej, jag förstår inte hur otrohet kan vara bra för ett förhållande.
 Och på grund av mina erfarenheter så kommer jag nog aldrig tycka att det är okej. Men jag har varit lika dålig själv, det får inte glömmas. Men det är lögnerna, det är det som förstör. Och den inre bilden av den du älskar ihop med någon annan.
 Våld föder våld – otrohet föder otrohet. Det är vad jag tror.



Ta ansvar för det du gör, och var ärlig. Lögnerna bara byggs på och blir värre och värre.
Man måste inse konsekvenserna av sitt handlande.

Kommentarer
Postat av: Lollsan

Nej magsjuka är inte roligt :(

Mycket bra och interessant inlägg, jag håller verkligen med! Otrohet, svek mot den man älskar måste vara det värsta som finns. Synd att vissa instängda stackare tycker att det stärker... Kanske det, man blir säkert kär efter ett sånnt uppbrott. Hur länge håller det innan det kommer upp igen? Hur stor är tilliten efter det?



Kram Kram

2008-11-18 @ 22:10:18
URL: http://louisesofia.blogg.se/
Postat av: Viktoria

Håller helt med! Otrohet - Största sveket som går att göra mot den man älskar. Gör slut på det du har innan du går vidare med någon annan! KRAM

2008-11-19 @ 08:34:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0