SANNAS RUM

Jag tänkte berätta lite för er om min piercing, så att jag kan få sitta tyst fram tills att smärta och svullnad har lagt sig. Jag tänker alltså hänvisa alla som frågar mig något om piercingen jag gjorde igår hit till bloggen:

Gjorde det ont?
Jag har tydligen en kort tunga, eller en kort "sträng" under tungan. Därför tog det väldigt lång tid innan han som skulle pierca mig fick tag i min tunga, och även lång tid innan jag fattade att jag inte kunde dra in den hela tiden. Han tog tag i min tunga med en tång, som påminde lite om en grilltång om ni har sett en sådan, fast mindre. Denna tång drog även i "strängen" och därmed gjorde det fasligt ont. Själva piercingen, när han tryckte kanylen genom tungan kändes knappt.
Vad sa din mamma? Och din pappa?
Min mamma blev väldigt besviken på mig, för hon tycker inte att piercingar är fina. Jag försökte få henne att se det från den ljusa sidan - jag var i alla fall ärlig och berättade det. Nu skrattar hon ganska mycket åt mig, för jag kan knappt prata. Jag förstår om hon känner sig oroad då jag de senaste månaderna har förändrats en del i hennes ögon; jag är ute mer, jag går på fler fester och jag dricker mer alkohol. När jag var ihop med min gamla pojkvän var det främst hemmakvällar med film och godis som gällde. Vi hade ett liv tillsammans, med min nuvarande pojkvän har vi ett liv tillsammans men också varsina liv. Jag kan förstå att hon tycker att en piercing är ytterligare ett tecken på att jag inte är en liten flicka längre, och jag kan bestämma över mig själv.
Min mamma blev ledsen på mig, och hon försöker övertala mig att ta ut den med omvänd psykologi, men inget mer än så. Inget utegångsförbud eller sluta prata med mig eller så.
Min pappa förstår sig inte på mig, för han säger, tillsammans med sin sambo, att det är livsfarligt att ta hål i tungan. Jag tänker att om det hade varit så farligt hade väl läkare gjort uppror och fått det förbjudet. Jag tror inte man praktiserar sådan form av piercing om det skulle vara så farligt. Han sa mest att om det var det jag behövde för att få göra min tonårsrevolt så var det även det jag skulle göra.
Båda mina föräldrar skrattar mest åt mig för tillfället, men jag märker att min mamma reagerade starkare och med mer besvikenhet än min pappa.
Varför gjorde du det?
Jag har funderat på det ett ganska bra tag, och igår bestämde jag mig att nu ska det göras. Jag gjorde det för min egen skull, men att mina vänner och min kille tycker att det är snyggt är ett plus.
Jag gjorde det även för att jag inte vill vara den där söta, lilla tjejen längre. Jag vill inte att alla ska tro att jag är oskuldsfull, som aldrig gör något utöver det vanliga. Jag vill heller inte vara tjejen som bara kan leva ut sig själv på fester när hon är full. Jag vill inte vara en person i vissa sammanhang och en annan person i andra. Jag tror att min piercing på något sätt kan få folk att ändra uppfattning om mig, för den lilla söta Sanna finns inte. Det var  helt enkelt som en liten revolt. Dessutom tycker jag att det är roligt, för om man tittar på mig, så som jag vanligtvis klär mig med klänningar, mycket smink och söta smycken och högklackade skor så tänker man inte att om jag öppnar munnen så har jag en piercing där. Vilket jag bara tycker är roligt.
Ångrar du dig?
Stundvis så ångrar jag mig, mest för att jag inte kan äta, knappt kan prata och för att jag inte har någon att identifiera mig själv med längre. Det är lite svårt för mig. Jag har alltid haft förebilder, folk som jag har försökt efterlikna utseendemässigt. Jag snappar helt enkelt upp saker som jag tycker är fina och klär mig därefter. Nu blir det lite kris, för jag känner ingen med min egen stil som har en tungpiercing. Därför så har jag under det senaste dygnet haft lite ångest, för jag är rädd att folk ska se mig som någon jag inte är - då tungpiercing idag är förknippat med några stilar, och jag innehar inte någon av de stilarna. Samtidigt - det är kanske inte min stil att ha en tungpiercing... saken är dock den att jag har inte ens någon stil, jag klär mig inte på ett visst sätt, och därför är ju det här min stil.
Anledningen till att jag har blivit ångerfull sedan jag gjorde det igår är för att jag behöver hitta mig själv nu. Det kan låta löjligt, men för mig är det en stor grej - en sak som sitter fast i mig som jag inte vill ta ut. Samtidigt är denna sak en ny del, en del jag måste vänja mig vid.
Igårkväll blev det faktiskt så jobbigt, för jag kände mig på något sätt ensam, så att jag var tvungen att prata med min mamma, gråta en skvätt och sedan ringa till Mattias. Allt kändes mycket bättre efteråt, för saken är den att mina vänner, min familj och Mattias stöttar mig hur jag än gör. Och det känns väldigt bra.

Well, nu låter det som att jag har amputerat mina ben eller något, men att ses som en liten söt tjej och sedan revoltera på det sättet jag har gjort är i jobbighetsskalan en tia av tio möjliga.