SANNAS RUM

Äntligen kom den! Helt seriöst, har väntat på att någon inom Folkpartiet eller Liberala Ungdomsförbundet ska kommentera att jag varit involverad med flera medlemmar. Tråkigt bara att det är anonymt, för det här är uppenbarligen någon som har lite insikt, kanske till och med känner mig.

Men jag vill ändå kommentera det hela. Jag har aldrig någonsin skrivit i min blogg att jag älskar Joakim. Däremot har jag hintat att jag har varit kär. När jag ser tillbaka på det så tror jag att det var en förälskelse, och det fungerade inte mellan oss. Det gick för fort, det kan väl vi båda skriva under på. Å ena sidan är det ju alltid tråkigt när saker och ting inte funkar, men å andra sidan hade jag inte bott med Roberto idag om det faktiskt hade funkat. Har också väntat mycket med att skriva det om Roberto. Men nu har vi varit tillsammans i fem månader, och vi har träffats i mer än ett halvår, och känt varandra i 2 år. Så det kändes okej att lätta hjärtat lite. För jag vill ju att hela världen ska veta!

Jag är dock en förhållandeperson (alla tror inte på det där, men det gör jag), och inte singelmänniska. Jag fullkomligen törstar efter närhet och bekräftelse (jag tänker inte ens skämmas över det, det är så det är liksom!). Jag har haft pojkvän så länge jag kan minnas. Jag var singel från juli 2O1O, efter det hade jag en kort historia i april då, och sedan träffade jag Roberto igen och vi föll. Så jag lyckades hålla mig till singellivet ett tag. Fast å andra sidan så dejtade jag personer under hela den tiden, vilket jag har berättat i bloggen. Därför, när jag träffade Roberto igen efter typ ett år isär, så bestämde jag mig för att ta det riktigt lugnt. För jag ville inte att det skulle bli som det ibland blir för mig - jag intalar mig själv att jag är kär just för att jag är kär i kärleken. Så i början när jag och Roberto träffades så höll vi inte ens varandra i handen. Vi var ute, umgicks bara vi två, men jag vägrade falla kan man säga. Eller visa att jag föll. För jag kände att det får faktiskt vara slut på det där med att jag sårar människor för att jag typ intalar mig själv att jag är kär och sedan får jag kalla fötter och drar. Så ja, du skriver det är ditt problem och faktiskt - det är ett problem jag har haft. Men nu känner jag mig trygg, tvivlar inte och kommer stanna där jag är.

Så vi tog det lugnt, och det gick bra. Sedan att vi bor ihop nu - ja, det gick väl fort, men det har känts rätt hela tiden och det går bra för oss. Det man måste förstå är att jag sökte mig till Liberala Ungdomsförbundet av två anledningar; politiken och för att träffa människor. Det blev intensivt för jag började umgås privat med vissa personer, och när jag jobbade för LUF 2O1O så umgicks jag ju med alla dessa människor praktiskt taget dygnet runt. Det var de som ingick i min umgängeskrets, träffade nästan inga av mina "vanliga" kompisar och jaa... det var ju inte bara mina arbetskamrater - utan mina vänner också. Och det är ju inte jättekonstigt att man träffar någon på sitt jobb.

Och som svar på din sista fråga; om det är pinsamt. Ja. Det är jättepinsamt. Jag skäms otroligt mycket och träffar bara riktigt bra vänner från Liberala Ungdomsförbundet numera, som jag vet är vän med mig för att jag är jag och inte medlem i LUF. Jag vet inte vad folk inom förbundet säger om mig, jag vet ju att vissa har gått runt och sagt att jag trakasserar medlemmar och så. Men jag har lagt det bakom mig, jag kommer aldrig återvända till Liberala Ungdomsförbundet eller Folkpartiet igen, för jag skäms över det faktum att jag faktiskt varit ihop med tre medlemmar. Det tisslas och tasslas så fantastiskt mycket, men jag står för att jag är lycklig i mitt förhållande med Roberto. Vi har det bra! Med honom känns det annorlunda, för vi är inte aktiva längre och det känns inte som den personen jag kände för 2 år sedan, eller ens för 1 år sedan. Ibland när jag tänker "Gud, vi har känt varandra i två år, tänk om vi hade vetat då att vi skulle bo ihop nu", så inser jag att det är helt omöjligt att tänka så för att det är ju inte den Roberto jag är ihop med nu. Det blir så annorlunda när man lär känna varandra på riktigt och inte bara ytligt inom ett ungdomsförbund. Så jag har helt enkelt lämnat politiken bakom mig för den sakens skull. För att folk anklagade mig för att trakassera medlemmar, försökte få mig utesluten för att jag varit ihop med/dejtat personer inom förbundet och det snackades en jävla massa skit. Främst var det ju tjejerna som blev arga - killarna verkade mer tycka att det var kul typ, att skvallra lite. Men tjejerna kunde verkligen bli elaka. Och jag kände inte att jag orkade med det mer. Valde till exempel att inte åka på Kongressen i... Landskrona eller vad det var delvis av den anledningen att jag kände att jag hade gjort bort mig, men också på grund av att Utöya-massakern hade skett en vecka innan (hade ingen lust att åka på något sådant oavsett vad hotbilden mot Sverige var).

Så där har du ditt svar, "Ellen". Hoppas du är nöjd med det, och om du är med i LUF - lycka till med allt!