SANNAS RUM

Ibland är det en pers. Ibland är det ett paradis. Idag är en sådan dag då det är som det sistnämnda. När jag tryckte ner handtaget till lägenheten mässade jag för mig själv "låt ingen vara hemma, låt ingen vara hemma", för jag kände bara att idag behöver jag vara ensam. Rensa lite tankar, få vara lite deppig. Just idag är jag less på livet, vill lyssna på tycka-synd-om-mig-själv-musik, tänka på allt jag inte har och vara sur. Det har varit en jättedålig dag, verkligen jättedålig. Jag började visserligen väldigt knasigt med att anförtro min mamma alla mina problem, så då var jag arg som ett bi när jag klev in på kontoret. Väl därinne hade jag fått en lista med "alla fel jag gjort förra veckan". Då blev jag ännu mer förbannad, fastän jag vet att de inte gör det för att vara elaka, utan för att uppmärksamma mig på det så att jag inte gör om det. Och det är bra. Och vi kan prata om det. Jag älskar ju mitt jobb, men det var en dålig start på veckan, liksom.

Sedan hade jag bara en dålig dag för det var så mycket så att jag inte kände att jag kunde göra mitt jobb. Efter jobbet tänkte jag åka och lämna mina böcker på biblioteket, och självklart var de försenade... Så en trevlig avgift väntade på mig. Bara mig själv att skylla, men man blir ju inte glad i alla fall. När jag var klar på biblioteket tänkte jag ge Avenyns klädbutiker en chans att få ge mig de där svarta byxorna som jag är i ett så desperat behov av. Men icke. Ingenstans, och jag grät i provrummet. Byxor är det värsta jag vet. Det går aldrig som jag vill och komplexen för mina ben växer varenda gång jag är optimistisk och tror att jag kommer i en mindre storlek för att det går 1 gång på 1O. Å andra sidan får det ju ändå inte plats i min garderob, så why the fuck ska jag ens leta? Man kan ju inte köpa några kläder om man inte får plats med dem. Just nu vill jag ta tjänstledigt och flytta till Svalbard i ett halvår. Så jävla nere känner jag mig. Om ni har sett The Holiday med Kate Winslet och Cameron Diaz? När Kate Winslet låser in sig i sitt hus och bara gråter, helt förtvivlat och patetiskt i en morgonrock. Picture that, utan morgonrocken och istället ett par jävligt ofräscha, enorma mjukisbyxor från Landstinget Halland och ni har en bild av mig just nu. Tänkte att när jag inte kom i de där 5OO byxorna under min byxjakt tidigare idag (vilket i och för sig bara berodde på att jag trodde att jag hade gått ner ungefär 2O kilo. Önsketänkande) kunde jag ju spä på mina komplex och sätta på mig de största byxorna i världshistorien som till och med heter S T O R.

Dessutom har jag bitit mig på samma ställe i tungan ungefär 5 gånger den här helgen, så jag har superont i min tunga. Det är kallt i lägenheten. Jag har inte gjort de där matlådorna som jag skulle gjort i helgen. Vi har en katt på jobbet som ingen vill ta hand om förutom jag, och det kan jag inte för att ingen i min närhet vill ha en katt. Och ingen har någon sympati i kroppen och alla bara "hatar" katter. Därför känner jag lite att jag tänkte hata världen istället. Det gör så jävla ont i mitt hjärta när den sitter därute, i regnet, helt blöt, och jamar. Nej, den jamar inte. Den skriker, förtvivlat skriker den och det är som om jag hör den skrika mitt namn. Det gör ont. Varje morgon när jag kommer till jobbet så önskar jag att den inte ska komma, samtidigt som jag inte vill att den ska vara borta. Nu har jag köpt mat till henne i alla fall. Men det gör ont i mitt hjärta, väldigt ont.

Nu har jag visserligen hunnit med en hel del när det kommer till designerna. Kan pricka av två som färdiga, och två som är på god väg. Så det är skönt. Jag ska sluta klaga och slänga mig in i duschen. Apropå det så har jag börjat med balsammetoden så jag tänkte skriva lite om det inom kort. Nu kan jag andas igen, det är för mycket känslor inom mig.