Jag har gjort mitt
Politik har i flera år varit något som legat mig sådär nära. Men under mitt år här (om det nu bara blir ett år), inser jag att jag glömmer det. Det känns så långt borta numera och jag vet att om jag skulle fortsätta så skulle det bero på att jag älskar människorna jag gör det med. Jag har hittat vänner för livet där. Men medan jag sitter här, medan jag är någon form av partybrud, så utvecklas tjejer och killar därhemma, och jag hamnar efter. Jag läste SVD, Aftonbladet och DN varenda dag när jag bodde i Sverige. Idag läser jag inte tidningar om det inte är en skvallertidning eller Vogue, jag ser inte på nyheterna. Det enda som typ uppdaterar mig om livet utanför min engelska bubbla är twitter...
Men just nu känns politiken som en del av min uppväxt, och inte som en del av den jag blir nu. Tjejen som gick från att ha högklackade skor varenda dag i skolan, klänning eller kjol varenda dag och aldrig mjukisbyxor till att vägra allt som innebär spets, sockersött och heels. Som la upp dagens outfit varenda dag och endast letade efter klänningar när hon shoppade. Hon som var den personen under gymnasiet men nu har gått till att bara ha byxor och förakta allt vad klänningar heter, och om det är kjolar ska de vara gjorda av lite konstiga material. För det är vad jag vill ha, inte vad jag förväntas ha på mig. En utgång i London innebär skinnbyxor och magtröja, en utgång i Sverige innebär 12-centimetare och en fin klänning. Jag känner mig finast i alternativ ett.
Så fort jag flyttar hem till Sverige hamnar jag i mitt fack igen. Här kan jag vara mig själv. Mitt liv är mitt eget här, men det är inte det hemma. För där har jag själv hjälpt till att sätta en stämpel på mig själv. Hon den där lilla, söta, som ska ha koll på mode i ena gänget, men i andra gänget är hon tjejen som säger alla grova ord och säger vad alla tänker. Och de håller handen för munnen när jag säger något. Hon med bloggen.
Nej, här är jag mig själv, för jag kunde börja om med helt nya vänner. Inget är påklistrat, inget förväntas av mig. Ingenting är som det var hemma. Och jag kan köpa precis vad jag vill att ha på mig och ingen säger "åh, det där är såå du", ingen kan säga att jag inte ska pierca mig, tatuera mig, eller vad som helst. För här är jag ett oskrivet blad i en bok som precis har börjats.
Man ska aldrig säga aldrig. Men när jag kommer hem vill jag inte hamna i mitt fack igen. Det var ju därför jag åkte - för att jag hatade vad som förväntades av mig.
Dock älskar jag fortfarande alla mina vänner därhemma, jag hoppas ni uppskattar den jag blir nu, om jag lyckas vara mig själv när jag kommer hem och inte den person jag var när jag åkte. Som känns som ett avslutat kapitel i en annan bok. Som aldrig riktigt var jag.
jag vet hur du känner dig, önskar man kunde få den möjligheten, att bara ta bort det där man inte gillar och börja om.
Bra skrivet! Det är precis det som du tar upp som gjort att jag bestämt mig i flera år att åka till London som au pair efter gymnasiet :)
Det är klart du skall vara den du är och ingen annan! Du måste i alla fall försöka att inte hamna i det där facket igen. Man måste lyssna till sig själv ibland och inte koncentrera sig så mycket på alla andra.
Jag har varit den som alltid lyssnar på alla andra och är nså jävla snäll hela tiden typ, men jag är trött på att vara den jäkla personen!
You rock girl <3
Väldigt fint skrivet, och det måste vara skönt att börja hitta sig själv. Det är en av anledningarna till att jag åker till Tyskland, jag vill veta vem jag är utanför mina "kretsar".
Allra viktigast här i världen tror jag faktiskt är att älska sig själv och acceptera den man är. Du har sen vi träffades varit en stark tjej, hårdhudad men ändå mjuk. Sen du åkte så ska jag inte säga att det har försvunnit, för det stämmer inte. Jag skulle endast säga att det har vuxit sig starkare. Och kanske börjat vara den du faktiskt är och inte den du "ska" vara.
Du är idag en stark, varm och underbar människa. Som älskar att ha roligt, som inte längre känner samma behov av att hålla in bromsen. För du är inte i vår lilla håla längre, du behöver inte vara den du alltid varit. Och fan vad härligt det måste vara, jag ser hur det gör dig gott. Och det min älskling, gör mig så jävla stolt. Inte bara över den du är, utan också stolt över att just jag får vara din vän.
Jag har alltid och kommer alltid att se upp till dig. Hur klyschigt det än må låta, så är du min idol.
Kajan.
sjukt bra inlägg! stå på dig och var exakt den du vill :) det är nåt jag borde tänka på egentligen, så tack för det du skrev, fick en liten tankeställare där =)
grym blogg!
Tror att jag också kommer känna såhär när jag kommer iväg till USA, man vill vara som ett oskrivet blad där ingen kan dömma, ingen kan behandla en på ett visst sätt. Jag kan ofta känna att jag inte utvecklas när jag är med vissa personer, jag kan inte vara den jag VILL vara! Kommer se det som en chans att vara den jag verkligen vill när man lämnar Sverige för ett tag. Men jag har också varit lite rädd att jag skall trivas FÖR bra och få ångest av att återvända till Sverige och samma gamla vanliga grej. Menmen, man får se hur det blir :)
En hel del värdfamiljer försöker styra när au pair-flickan skall vara finklädd, vad hon skall ha på sig då och liknande.
