SANNAS RUM

Låt mig berätta om mitt London. En stad som varit över alla förväntningar på många plan under dessa åtta månader. I slutändan känner jag dock att jag gör rätt i att flytta hem nu. Jag har fått min dos, min kick. I alla fall för den här gången. Nu vill jag hem till mitt älskade Göteborg, en trygg och säker stad i jämförelse med London. Eller naiva lilla Sanna tänker i alla fall så. Jag vill hem till Göteborg, till Sverige. Jag vill inte längre somna till ljudet av sirener, jag vill inte längre komma ut ur tuben och känna den där stickande lukten av marijuana mitt på en vardag. Jag vill inte längre behöva tänka femhundra gånger om hur jag ska uttrycka mig. Jag vill kunna prata svenska, vara den roliga, skrattande Sanna. Inte den Sanna med det kassa vokabulärer, med brytningen, med fejkaccent. Utlänningen. Jag känner mig inte hemma. Jag är en försöksbritt som sällan skrattar, för jag kan inte vara den gamla goa Sanna. Som kan prata på in- och utandning. Grundskole- och gymnasiekunskaper i engelska räcker inte för att jag ska kunna visa mitt riktiga jag.

Och det är där alkoholen kommer in i bilden. Och det skrämmer mig. Skrämmer mig hur social jag blir med allt och alla så fort jag druckit lite vin. Det ska inte vara så, men så är det. Berusad kan jag skratta, jag bryr mig inte om vad jag säger, jag bara pratar och pratar och pratar och jag är mig själv. Men inte utan. Inte nykter. Då är jag ärligt talat tråkig, tror jag. Kall, har jag fått höra. "Sanna, why are you so cold?" Hm, kanske för att jag inte orkar lägga ner all energi jag har i kroppen på att vara svenska Sanna i en brittisk edition.

London är en magisk stad som förtrollar alla. Tror inte det finns någon som bott här eller bor här som faktiskt vill flytta härifrån om man har vänner, ett jobb och ett liv. Problemet för mig är ju att jag inte har något av det där - förutom ett jobb. Som jag inte står ut med. Viktigast för mig är dock det sociala, och vänner och familj. Home is whenever I'm with you, det är så det är.

Londoners kan få vara så patriotiska de vill. Men jag kan inte förstå hur man inte kan vilja vidga sina vyer, upptäcka nya platser och förälska sig i andra städer. Samtidigt som det är en konservativ stad, med monarki, strikta könsroller och hela refränger, så är det också mycket liberalt. Folk rullar jointer till höger och vänster, och det skrämmer mig på något sätt. Samtidigt som det är en öppen stad med öppna människor så är det inskränkt och det stör mig. Men vad som gör ondast, vad som är jobbigast är att jag är inte Sanna Preifelt i den här staden. Jag är någon annan. För jag måste tänka lite för länge hur jag ska säga saker, jag måste fundera, ta tid på mig. Och det är ju inte jag. Jag är impulsiv, jag är en tjattermaja och jag älskar att skratta. Och jag vill inte behöva vara påverkad för att kunna vara mig själv.