Glee
Den bästa försvarsmekanismen som finns heter eskapism.
Jag har ägnat eftermiddagen och kvällen åt att bläddra i januarinumret av brittiska Vogue. Kollat på Cricket med Daniel, läst om superhjältar med Freddie, lyssnat på alla galna mammor som Katy berättat om från Norfolk. Gjort lite kollage och tänkt på annat. Suttit inne på Aftonbladet och läst om hur hemskt alla har det. Kollat på Glee.
Flyr undan verkligheten en stund. Har jag ställt till med något eller var det bra att jag satte ner foten? Det blev för mycket för mig igårkväll och när jag inte kunde sova för den sakens skull så kände jag att jag behövde göra något. Från början handlade det inte om vad det är nu. Det handlade först om vänner som sviker för andra, vänner som blir arga för allt, vänner som går bakom ryggen... Men igår blev det för mycket när de jag håller av mest inte svarade, utan raderade mina inlägg. Som om de skäms. Jag gör alltid något drastiskt när jag är ledsen - färgar håret, tar bort min facebook, äter en hel burk Nutella, rensar avlopp eller något annat sjukt. Nu funderar jag på att klippa av mig håret... Alltså inte göra en Britney, men klippa en bit. Fast nej, det är det inte värt.
Jag ska hoppa in i duschen nu. Bränna mig lite på det varma vattnet (undrar när den där rörmokaren skulle komma, han skulle komma i januari, och snart är januari slut...). Och sedan ska jag fortsätta med min eskapism - mer Glee.
hehe, ja alltid avreagerar man sig på ngt, har också en bläääk dag idag =(
Hur surfar du där förresten? har du eget internet eller hur fungerar det?
Kramar
åh, jag vill med se på glee! haha. :}
sv: tack så mycket! :D
Jag åkte till Dubin hösten efter studenten, stannade en vecka (alltså beundras jag av ditt mod att stanna som au pair trots den hårda starten som man automatiskt kastas in i). Efter jag kom hem kände jag som du gör nu, att jag behövde en förändring pga av allt som hänt och allt som fått mig komma hem. Jag klippte av mig håret. Knappt en dm kvar på huvudet. Det var den bästa känslan efteråt, men den sämsta efter ett tag. Säger inte att du inte ska göra det, det blir nog skitsnyggt i vilket fall - tänk igenom det först bara, gör inget när du är arg! Känner igen din sits, du är modig som vågar tala om det.
Sv: Ja, de finns ju en risk för det. Men jag fattar inte, varför skulle de inte våga vara vän med dig? Det är ju inte direkt så att du gör något som på någotvis skämmer ut dig eller dem. Och sen tror jag inte, att bara för att du begav dig till London, så har du förändrats. Så problemen måste sitta i dem, men frågan är ju vad som verkligen är problemet. Hade dem verkligen varit dina vänner så hade dem sagt till dig vad det var.
De hade varit ärliga med dig på en gång och sagt hur de kände, tyckte och tänkte. De hade inte bara slutat prata med dig i princip.
Riktiga vänner de berättar allt för en, oavsett om de vill säga negativa eller positiva saker. Kan dina vänner inte göra de, så är de inte speciellt mycket att ha.
Frågan är ju vad det är som har gjort att han inte hör av sig till dig. Något måste ju ha hänt, och precis som tidigare, så kan han inte säga det till dig. Så är han inte direkt en sann vän, oavsett hur mycket du vill ha han som vän.
Ibland gäller det att vara realistisk och tänka på sig själv. Vill du verkligen ha vänner som gör såhär mot dig, eller vill du vara fri, slippa sånt här och leva ett glatt liv? Då kanske du måste släppa, för, jag säger det igen, vänner som gör sådär.. Är inte dina vänner.
Äkta vänner finns alltid, i vått och torrt och slutar aldrig höra av sig!
Designen är supersnygg. :) Bra jobbat! Unik i sig också. :)
sv: tack så mycket. :) Jag kämpar tappert på! :P
Ah okej, det är aldrig kul när man alltid måste höra av sig när de aldrig gör det.. Är det värt vänskapen då? När man allltid måste vara den som försöker sträcka ut handen med mat men sen äter de upp hela handen istället typ, eller något. xD Inte min grej att försöka vara fyndig. Men jag hoppas verkligen att när du kommer hem igen att du åtminstone har en vän kvar. :) Annars kan jag vara din vän. ;P
Vänner som sviker är inga riktiga vänner.
Stå på dig!
Kram mam
Tycker det är lustigt hur du skyller över det på dina "bästa" vänner när det enda du pratar om i bloggen är dina luf kompisar eller dina nya i London... Sen tycker jag det är sjukt att du inte kan komma hem på din födelsedag pga att alla dina luf kompisar inte är hemma då? Känns som att du tar oss för givet faktiskt...
