SANNAS RUM

Jag fick frågan varför jag bestämde mig för att åka hit till London. Svaret är lite komplicerat. Men ska försöka fatta mig kort (det kan bli en hel roman av det här... haha)

Ända sedan jag var liten har jag fantiserat om att vara au pair, eller plugga utomlands. Min mamma var au pair i Essex när hon var i min ålder, och hon har berättat så mycket om det. Automatiskt blev det ju att jag med ville göra det - mamma är ju en förebild för mig.

Men sedan kom saker i vägen - det vill säga pojkar. Haha. Jag kunde ju inte lämna Sverige och någon jag tycker om. Right? Annars hade jag nog gjort som mina kompisar och åkt till London och svenska skolan tidigare, det hade varit väldigt kul.

Så när jag blev singel i somras (haha, kan ni tänka er att jag har varit singel i nästan fem månader nu - rekord för mig!) så bestämde jag mig för att nu är det dags. Men så kom en ny kille i vägen och jag tvekade in i det sista. Jag började med mina ansökningar redan i september, men hela tiden var jag på och av. Detsamma gällde LUF. Jag var av och på och pratade jämt och ständigt om att avgå från min post som vice ordförande i distriktet och ordförande för verkställande utskottet i Väst. LUF var det enda som höll mig kvar i Sverige. Till slut fick Adam och Lucas nog av mitt velande och fattade nästan beslutet åt mig... Nej, det gjorde de inte, men de ställde mig mot väggen kan man säga. Och jag sa att jag ville sluta.

En lättnad spred sig och kort därefter fick jag kontakt med min familj. Varför jag valde just London? Det är nära hem om det skulle vara jobbigt. Och för att det är enklare. På något sätt... Australien är nice, men det är Camillas ställe. USA är alldeles för mycket. London är det enda rätta.

Och... det är ju världens vackraste stad.