Gotta go my own way
Det finns två saker som är ypperligt viktiga för mig:
Det ena är att vara glad och lycklig.
Det andra är att få göra det jag vill.
Jag tänker aldrig låta någon komma i vägen för mig. Om jag vill gå på en fest - men då ska jag gå på fest. Om jag vill plugga utomlands så ska jag plugga utomlands. Då kanske ni tänker att pengar är ett problem, men då säger jag nej, för sådant kan man alltid lösa! Men att stanna hemma för att det är synd om lillebror på fredagkväll, att stanna hemma för att pojkvännen inte vill att man ska plugga utomlands - nej, det är inte så man beter sig om man tycker om någon!
Tycker man om någon så lägger man absolut inte över något ansvar på den personen. Ett ansvar som inte ens är normalt för en person i den åldern att ha. Är jag 20 år och vill plugga utomlands, så ska inte han ge mig dåligt samvete för det. Jag säger inte att våra föräldrar, vänner och de vi håller kära får vara ledsna - klart att de får vara ledsna, alla måste vi vara ledsna ibland. Men så länge det inte går ut över oss! Det får, får, får inte gå ut över oss, och det vi vill göra. Vi är unga, vi är fortfarande barn (okej, jag är väl inte ett barn enligt barnkonventionen, men jag ser mig själv som ett barn) och vi kan inte ta ansvar för bland annat våra föräldrars problem.
Det finns en anledning att vissa människor utbildar sig för att hjälpa till. En 17-åring ska inte behöva leka psykolog med sina föräldrar, de ska ta tag i problemet om det är ett sådant, och skaffa hjälp. Inte tvinga barnet i skuldkänslor och sitta hemma hela tiden.
Min mamma har alltid intalat mig att det är fel när vuxna lägger över skuld och ansvar på sina barn. Jag kanske har blivit hjärntvättad, jag vet inte, men jag tror starkt på det hon säger. Är man ett barn ska man inte behöva offra saker för att sitta hemma med sina föräldrar bara för att de är ledsna. Min mamma är också ledsen ibland, men det ligger inte på mitt ansvar. Min pappa är också ledsen ibland, men det ligger inte heller på mitt ansvar.
Nu kom jag i princip in på något helt annat än vad jag hade tänkt att detta inlägg skulle handla om - det skulle ju handla om att jag alltid tänker gå min egen väg. Jag tänker aldrig låta någon eller något stå i vägen för mig. Med andra ord blir det här med barn en kluven fråga för mig. Ett litet barn vill jag såklart ha i framtiden, det är ju en underbar lycka. Men där strider mina två mål mot varandra - hur ska jag kunna göra exakt det jag vill med en unge på armen?
Jag är inte riktigt säker, men jag har en känsla av att detta kommer röra till lite i grytan.
Det ena är att vara glad och lycklig.
Det andra är att få göra det jag vill.
Jag tänker aldrig låta någon komma i vägen för mig. Om jag vill gå på en fest - men då ska jag gå på fest. Om jag vill plugga utomlands så ska jag plugga utomlands. Då kanske ni tänker att pengar är ett problem, men då säger jag nej, för sådant kan man alltid lösa! Men att stanna hemma för att det är synd om lillebror på fredagkväll, att stanna hemma för att pojkvännen inte vill att man ska plugga utomlands - nej, det är inte så man beter sig om man tycker om någon!
Tycker man om någon så lägger man absolut inte över något ansvar på den personen. Ett ansvar som inte ens är normalt för en person i den åldern att ha. Är jag 20 år och vill plugga utomlands, så ska inte han ge mig dåligt samvete för det. Jag säger inte att våra föräldrar, vänner och de vi håller kära får vara ledsna - klart att de får vara ledsna, alla måste vi vara ledsna ibland. Men så länge det inte går ut över oss! Det får, får, får inte gå ut över oss, och det vi vill göra. Vi är unga, vi är fortfarande barn (okej, jag är väl inte ett barn enligt barnkonventionen, men jag ser mig själv som ett barn) och vi kan inte ta ansvar för bland annat våra föräldrars problem.
Det finns en anledning att vissa människor utbildar sig för att hjälpa till. En 17-åring ska inte behöva leka psykolog med sina föräldrar, de ska ta tag i problemet om det är ett sådant, och skaffa hjälp. Inte tvinga barnet i skuldkänslor och sitta hemma hela tiden.
Min mamma har alltid intalat mig att det är fel när vuxna lägger över skuld och ansvar på sina barn. Jag kanske har blivit hjärntvättad, jag vet inte, men jag tror starkt på det hon säger. Är man ett barn ska man inte behöva offra saker för att sitta hemma med sina föräldrar bara för att de är ledsna. Min mamma är också ledsen ibland, men det ligger inte på mitt ansvar. Min pappa är också ledsen ibland, men det ligger inte heller på mitt ansvar.
Nu kom jag i princip in på något helt annat än vad jag hade tänkt att detta inlägg skulle handla om - det skulle ju handla om att jag alltid tänker gå min egen väg. Jag tänker aldrig låta någon eller något stå i vägen för mig. Med andra ord blir det här med barn en kluven fråga för mig. Ett litet barn vill jag såklart ha i framtiden, det är ju en underbar lycka. Men där strider mina två mål mot varandra - hur ska jag kunna göra exakt det jag vill med en unge på armen?
Jag är inte riktigt säker, men jag har en känsla av att detta kommer röra till lite i grytan.
Kommentarer
Trackback
