SANNAS RUM

När livet har ett pris
I veckan avslöjades att Sahlgrenska infört ett utskrivningsstopp för superdyra mediciner till nya patienter. För Napapon Lantz är medicinen hon får en fråga om liv och död. Prislapp? Över tre miljoner kronor per år.
~ Göteborgs-Posten 2009-06-14

Om två veckor är det ett år sedan min farmor dog. Min farmor. Min pappas mamma. En släkting till mig som jag älskade väldigt högt. Hon blev bara 69 år gammal.
Sjukdomen utbröt för 6 år sedan, år 2003. Min farmor fick nedsatt rörelsefunktion, hon började skaka och hon blev väldigt långsam. Jag märkte att för varje kort jag fick av henne, på påsk, födelsedagen, jul med mera så krympte också hennes handstil och bokstäverna såg darriga ut.
De sa att min farmor hade fått Parkinsons syndrom. Vårdköerna var väldigt långa och min farmor led. Därför sökte de hjälp hos en privatläkare. Denne proppade farmor full med smärtstillande. Det var som hon sa:
Om du hade ätit mina mediciner, Sanna, så hade du sovit i flera dygn.

Min pappas sambo, Bettan, jobbar på akuten på Sahlgrenska. När min farmor äntligen fick bli undersökt på ett statligt sjukhus där, i vilket fall jag kände att det fanns mer kompetens, hade Bettan tillgång till min farmors journal. Farmor bad att få veta vad som var fel. Hon ville inte att läkarna skulle gå bakom ryggen på henne och hyscha med vad som var felet. För vid det här laget förstod vi alla att det inte var Parkinsons det handlade om. Farmor svarade inte på medicinerna.

I journalen stod det MSA?
Ja, just det - ett frågetecken. Och varför står det ett frågetecken? För att denna sjukdom går inte att fastställa förrän personen i fråga är död. Man måste göra en mikroskopisk undersökning av hjärnvävnaden för att få veta om personen verkligen lider av MSA.
Inte nog med att man inte kan fastställa sjukdomen så kan man heller inte bota den i dagsläget. När diagnosen följd av ett frågetecken var satt visste vi att det var kört.
Man kan försöka lindra symtomen av sjukdomen, men de flesta medicinerna är patentbelagda, och kostar därmed enorma summor pengar för staten eller för privatpersonen. Och om vårt statliga sjukhus väljer att inte köpa in dessa mediciner, och min farmor inte har råd - ska hon behöva lida ännu mer?
För att hålla modet uppe tog släktingar reda på hur länge man kunde överleva med sjukdomen, vilket var i cirka 10 år.

Men min farmor överlevde inte i  10 år. Min farmor överlevde inte ens ett år efter denna diagnos.
Jag hade skrivit ett tal till henne. Som en svenskauppgift. Hon var så stark, och hon var så snäll, och den bästa människan jag någonsin har träffat.
När min farmor dog slutade jag tvivla - Gud finns inte. För Gud skulle aldrig göra så, aldrig låta min farmor dö.

För samhället är min farmor inte värd mycket. Kanske inget alls.
För mig är hon ovärdelig. För mig så är det sjukt att staten ska välja bort min farmor. De ska välja bort att köpa just de medicinerna som hade kunnat dämpa min farmors lidande och hennes smärta. Samtidigt väljer de att inte hjälpa de företag som försöker forska fram nya mediciner och kanske till och med botemedel.

För mig var min farmor ovärdelig.