SANNAS RUM

Den tionde juli, Wyoming blev en delstat i USA detta datum.
Den tionde juli, den första kommunikationssatelliten sattes upp detta datum.
Den tionde juli, datumet då Pernilla, världens bästa Pernilla, föddes.

Nästan varenda dag i ett och ett halvt år har jag fått träffa henne, Pernilla. Hon har funnits vid min sida, nära mig och på avstånd. Varje dag vet jag kommer att överträffa den föregående. Hur kan jag veta det? Jo, därför att Pernilla finns där och förgyller min dag med klingande skratt, roliga berättelser och glädje. Men ingen dag är den andra lik. Då hade inte varenda dag känts så värdefull och så fantastisk, för dagarna hade flutit bort i mängden.
Men det är just det som är grejen med Pernilla; det blir inte en dag i mängden, utan jag vet att jag ska få möta något otroligt varenda dag jag tillbringar med henne.

Pernilla, den omtalade Pernilla. Alla visste vem du var. Och alla ville vi vara som du. Jag minns en gång jag mötte dig i tunneln vid Lerums Station. Vi kände inte varandra då. Du hade ett par Diorskor på dig. Ja, jag lägger märke till sådant. Jag tyckte att du var så fräck. Och det tyckte även mina vänner.
Och tänka sig, det är lite drygt fyra år sedan.
Du var med i Klacksko, ett tjejgäng med de allra snyggaste och mest populära tjejerna runtom i Lerum. Och även om du kanske skäms över gänget idag, tjejernas attityd, namnet och allt, så var jag en av dem som såg upp till er, då för ungefär tre år sedan.
När jag sedan träffade dig min första dag på gymnasiet kunde jag inte tro mina ögon. Där stod du, den beryktade Pernilla Pettersson, brun som en pepparkaka, i ett par trasiga jeans med blommigt tyg innanför revorna, en vit tröja och inbakade flätor.
Du tog mig i hand direkt, presenterade dig och sa att vi skulle gå i samma klass. Jag visste ju redan vem du var, och det sa jag. Vi hade faktiskt träffats en gång en sommar tre år tidigare, men det mindes du inte, och det gör du inte heller idag. Men för mig kommer det alltid att vara en sommar som jag kommer att minnas, för det var då jag träffade dig för första gången.

Jag vill vara så ärlig jag kan mot dig, Pernilla. Vi är så olika, som socker och salt. Men ändå passar vi så bra ihop, du och jag.
Jag har aldrig träffat någon som är så vacker som du, som är så naturligt fantastisk. Som kan hänföra sin publik alla gånger. Det spelar ingen roll om det är under teaterlektionerna i skolan, eller om det är vid matbordet i bamba – du får alltid med oss. Du målar upp bilder så att vi förstår. Du är som en sagoberättare, alltid händer det dig saker som är så fascinerande och som jag hade velat ta del av.

Ibland tycker jag synd om dig. Ibland känns det som att du inte har någon som tror på dig. Ibland känns det som att du själv inte tror på dig. Jag tycker att det är viktigt med bra självförtroende, men också med bra självinsikt. Och jag tycker att det är viktigt att ha människor runt omkring sig som tror på en, så att man kan bättra sin självkänsla.
Jag vill vara en av dem som finns där i din omgivning, och ger dig all den hjälp du vill ha, och all den uppmärksamhet du vill ha. Jag vill ge dig allt.

Varje dag försöker jag peppa dig. Det är mitt mål för tillfället, att få dig att må bra och att få dig att vilja ge allt. Jag vill att du ska tycka om skolan lika mycket som jag gör. Jag försöker lära dig allt jag kan. Kalla det inte att jag tar ansvar för dig, för det gör jag inte. Jag hjälper dig bara. Och det är väl vad vänner gör?
Jag vill att du ska tycka som jag – att alla våra dagar tillsammans inte är värda att offra för att man är sjuk. Jag vill gå till skolan även om jag är sjuk, jag vill så gärna träffa dig.

Den tionde juli. Året var 1991. Det är ett datum som jag aldrig kommer att glömma, det kommer alltid att finnas i mitt minne. För det var på den dagen som glädjen själv föddes. Det var på den dagen som P, min älskade P, föddes. Och jag vill alltid att det ska vara vi. P och S, det klingar så bra i mina öron. Låt det aldrig sluta klinga.